Den maktlystne titanen Kronos var i den grekiska mytologin den första fadermördaren. Han åt till och med upp sina barn av rädsla för att något av dem skulle ta makten ifrån honom. Skäran/lien var hans signum. Med den kapade han vår livsens tråd. Till hjälp för sitt gruvliga värv har sentida godtrogna människor byggt honom ett hjälpmedel, nämligen en kronometer.
Tick tack, låter den, Tick Tock på engelska, och den mäter tid. Fysikern Einstein konstaterade att tiden och rummet förutsätter varandra och att tiden har en oåterkallelig riktning. Den kopplar ihop orsak med verkan, alltid i den ordningen. Vi minns det förflutna men aldrig framtiden ...
Målningen Tick Tock har även gett namn åt Karin Mamma Anderssons utställning på Konsthallen. Tick, tock, tick, tock, klockan mäter tid i det tomma rummet. Helgdagsskjortan hänger på en galge på en uppspänd klädlina som går tvärs över det trånga utrymmet. Två koppar på bordet, en tidning, en av torka försmäktad, medvetslös benjaminfikus står mitt på det runda bordet. I förgrunden ett svart sprayat blurr. Kavajen hänger ovanför den höga bädden på en spik vid dörren. Gulockra, neapelgult, brutet vitt, rödockra, svart och bränd umbra, tänker jag, det är som det var hemma hos min farfar på Bastugatan i Boden. Luktminnena väcks, snus, damm och en lätt doft av malmedel.
Miljöerna i Karin Mamma Anderssons utställning, som ofta ekar tomt av frånvaro och hastiga uppbrott lämnar en skavande oro efter sig. Vi ser att något har hänt men inte orsakerna. Frågorna vad och varför, hänger som kvardröjande doftstråk i rummen.
Färgerna är ungefär desamma i bild efter bild, jordfärger plus vitt och rätt mycket sotigt svart.
Det är bilder där färglyriken fått stå tillbaka för det narrativa innehållet. Bruket av det svarta kan jag ibland uppleva som problematiskt, det kan bli stumt och hamna på fel ställen i färgperspektiven. Andersson lägger sig emellertid vinn om texturerna på ett förtjänstfullt sätt. Tydligast upplever jag det i det trävirke som förekommer i målningarna. Målningen Hardship utgör en provkarta på en mängd olika träslag. Likaså noteras rödbokens karaktär i målningen Flunkey. Det är en bild på en köksinteriör med en diskbänk med svarta skåpluckor. Titeln är ett nedsättande begrepp som i översättning betyder lakej och som får mig att tänka på en feministisk slogan ofta hörd under 1970-talet "it begins when you sink into his arms, and ends with your arms in his sink".
"Diskbänksrealismen", som Andersson själv lär ha uttryckt det, förekommer även i det grafiska bladet Scener från ett äktenskap, en serigrafi som ger uttryck för en gammaldags könsmaktsordning. Medan kvinnan på väg att sänka armarna ner i diskhon har mannen tydligen något annat i tankarna när han är på väg att klappa henne i baken.
I grafikavdelningen ingår även några stora färgetsningar där bilden Room under the influence inte bara har ett berättande innehåll utan även stora färglyriska kvaliteter där den svagt gröna soffan spelar så väl mot det kastanjebruna taket, de hårda svarta skuggorna i golvet och ljuset som strålar in genom den aprikosfärgade gardinvoilen.
En annan färgmässig pärla är den lilla målningen i blandteknik på papper betitlad Porträtt.
Den exempellösa framgång hon har haft sedan Venedigbiennalen 2003 är ju ytterst få förunnade och skulle ju kunna förvrida huvudet på vem som helst och påverka det konstnärliga förhållningssättet.
Det länder henne till heder att hon har ett jordnära förhållande till framgången. Ingen är ju större än sin senaste hit. Jag gläder mig ofantligt åt hennes framgång av flera skäl. Att den är knuten till just måleri och att hon har sina rötter här i norr.