Mikael Niemi roar och oroar i sin nya roman

Mikael Niemis nya roman handlar om en man som blir mördad med ett ljuster. En vidrig man ska det visa sig, en som inte fick dö i frid trots sin höga ålder. Hemsökt av hämndens gudinna och de egna illgärningarna dör han alltså som en lax, vilket också är bokens titel, Mannen som dog som en lax.
Jo, Martin Udde var en vedervärdig man visar polisundersökningen, barnaplågare som lärare, övernitisk och småsadistisk som tulltjänsteman. Hans död gläder många i Pajala även om hemhjälpen som finner honom inget ont vet att berätta om hans stilla pensionärsliv. Hon finner även en kroppsdel rykande på spisplattorna, Uddes tunga har grillats av mördaren. Lokalpolisen får stockholmshjälp i form av Helene Fossnes, en ung übermensch, hypereffektiv, vältränad och förmodligen snygg också. Av Pajala förstår hon inte mycket, men självklart blir hon snabbt kär i en sushiexpert bland byns ungkarlar, ett belevat undantag.
Scenen är alltså tornedalsk, dramatiken laddad med språkstrider, motsättningar till majoritetssamhället, utflyttning och en centralsvensk utredare som först småningom förstår något av säregenheten hos denna östliga gränstrakt som oförskyllt plågats av historien för denna sin gränsegenskap. Udde är känd som fanatisk språkhatare av meänkieli, djupare ner finner man berättelserna om hans likartade fanatism som barnavårdsledamot och lärare.
Den som skar ut hans tunga visste vad symbolhandlingar betyder. Han hatade det finska, likt många andra försvenskade som blivit förbjudna att tala sitt modersmål som barn. Mest tycks han ha hatat finsktalande små barn.
Allt upplagt för en samhällspolitisk deckare där det mer säregna i norrbottnisk historia och arv får spela med. Delvis blir det också så. Niemi är inte på skrönohumör, inte till att börja med, och hans utvikningar från 1809 (när Finland förlorades till Ryssland) är lysande historiepedagogik.
Självklart lutar han sig mot schabloner, det här är först och främst en deckare, men när han låter vältränade rikskriminalaren Helen beskriva Tornedalens överblivna ungkarlar undrar jag om det är distanserad ironi eller realistiska porträtt? Elakt är det i vart fall.
Åtskilligt roar i Niemis bok, han komponerar skickligt, varierar formen, växlar scener. Men åtskilligt oroar också, den som väntat sig psykologisk finess får hålla till godo med trollerijox och larv (från ungdomsböckernas monstergalleri). Den som väntat socialt drama finner att han hamnat i dunkel blodsmystik om det arv som alltid visar sig, gissa vilket. Niemi löser upp bokens historiska och samhälleliga laddning. Viktiga delar av intrigen luktar pojkbok, lättspydd skräck.
Romanens kärna är språkstrid och identitet, om att förnekas, förnedras och fråntas sin språkliga andning som barn, tvingas bli enspråkig eftersom centralmakten så bestämt. Det hade kunnat bli riktigt bra, mord på grund av språket och identiteten, men det blir för mycket deckarschablon och för mycket Niemis egen skräckregi för att hålla ihop. Upplösningen är närmast surrealistisk, lättköpta skräckeleffekter blandas med blods- och språkmysticism och helt vanligt hämndbegär. I det ögonblicket vet jag inte om Niemi kopplat ett nytt grepp eller om han helt enkelt förlorat det.