Mer moralisk än litterär seger

Länge, i många hundra sidor, faller nästan allt ljus på den unge och ovillige kriminalassistenten Leonard Corell som utreder Turings död. Corell är en märklig mix av bitterhet och revanslust, uppvuxen i skuggan av en briljant fader tillhörig Bloomsburygruppens radikalitet och livslögner. Det är 1954 och regnet är lika ihärdigt som antikommunismen i det officiella England. Den senare har närts av brittiska spionavslöjanden och lagom doser homosexualitet i kombination med akademisk radikalitet hos namn som Burgess och Maclean. Nu ser man en kommunist när man hittar en homosexuell och jakten på de senare blir därför en nationell plikt. Det styr tankarna i utredningsarbetet sedan man funnit Turing död efter att ha tagit en tugga av ett cyanidförgiftat äpple, som en genusbefriad Snövit. Några år tidigare har Turing avslöjats och åtalats för sin sexuella läggning och ställts inför valet av hormonbehandling eller fängelse. Han väljer det förra och utvecklar kvinnliga könsegenskaper, det tycks sannerligen långt till den nationelle hjälten som under kriget knäckte tyskarnas kodsystem och fick namn och rykte som konstruktör av den första datamaskinen. Turing är matematiskt geni, men socialt valhänt, tror att uppriktighet ska hjälpa honom i en nation, präglad av dubbelmoral och kommunistskräck. Med viss irritation över avståndet till Turing själv läser man vidare i denna välskrivna och motståndslösa prosa. Den egentlige huvudpersonen, ja han glimtar fram bland fördomsfulla kommentarer och polisiära dokument. Hans bild framkallas inte, den fogas långsamt samman av fragment. Och där finns romanens problem, först serveras man utredare Corells liv, egentligen mindre intressant, och åtskilliga tids- och lärdomsmarkörer, innan det kryptologiska geniets stora tragedi äntligen kommer in i ljuskäglan. Turing förträngs ur det brittiska medvetande som bara några år tidigare gjort honom till medaljerad krigshjälte, nu är han en föraktad "stjärtgosse" och som sådan kopplad till möjligt landsförräderi. Precis så var också verkligheten, först under 1970-talet får han en slags officiell upprättelse. Lagercrantz roman är hantverksmässigt välgjord, men blir verkligt brännande först sent i skildringen när Turing knäcker koder med sannolikhetsteorem på en lantlig herrgård medan han nyser sig fram längs grusvägarna i sin eviga hösnuva. Tyskarnas Enigmamaskiner är geniala, men Turing, den mänskliga intelligens som också tror att det finns artificiell intelligens - är faktiskt än mer genial. Syndafall i Wilmslow är en enkelt skuren berättelse med inströdd, filosofisk allmänbildning. Bra så. Romanens uppbyggliga och smått hjältemodiga slut är kanske mer en moralisk än en litterär seger. Som kriminaldrama handlar den om maktens idioti som möter vetenskapens allsmäktiga anspråk. Allt detta utspelas inom Alan Turing, som gärna kunnat stå längre fram på scenen.

Mer moralisk än litterär seger

Det tar väldigt lång tid innan Alan Turing blir den huvudperson han borde vara i David Lagercrantz roman Syndafall i Wilmslow.