Mellan poesi och vardagsspråk

Vår egen Folke Isaksson är en mästare på att både exakt beskriva fåglar och samtidigt låta dem kretsa på en symbolisk nivå. Själv brukar jag läsa ornitologen Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige som poesi, han lyckades förmedla naturvetenskapliga iakttagelser med ett lyriskt språk. Poeten Joar Tiberg, som i höst gett ut en bok med titeln Fåglar i förorten - med Finnskogen och södra Indien, och som refererar till Rosenberg, har emellertid förhållit sig ganska fritt till både den poetiska och den naturskbeskrivande traditionen och skapat en sorts postmodernistisk fågelbok. Kunskap om djur och natur blandas friskt med mer eller mindre lösa associationer till litteratur, privata upplevelser, ja till allt mellan himmel och jord. Även stilen pendlar mellan poesi och vardagsspråk. Det verkar som
Tiberg hyser skräck för att det ska låta för vackert eller för djupsinnigt, han måste peta hål i poesin med medvetet nonchalanta och slappa formuleringar. Så här kan det se ut: "Bofinken är ingen intellektuell, i vart fall inte i klassisk romantisk mening, han jobbar vare sig på höjden eller på djupet.
Han ligger horisontalt i existensplanet, filar och filar på samma smattrande strof, tusen gånger, hundratusen gånger.
Ingen fattar riktigt vad han far
efter ...
Han är minst av allt tranströmersk. Gertrud
Stein! Åke Hodell? Thomas Bernhard ...
Han kör i vart fall samma sak hela tiden, rasande med små, nästan omärkbara variationer.
Jag tror ganska säkert att det går att dyrka upp nån sanning ur sånt där."
Frågan är vad denna passus egentligen säger om bofinken. Fågeln reduceras till en statist i Tibergs subjektiva universum, och läsaren tvingas intressera sig mera för poetens snabba och endast antydda associationer. Det är inte så lätt att hänga med i svängarna. Tibergs fågelbok är förvisso originell, kanske rentav nyskapande. Själv är jag inte tillräckligt mycket fågelnörd för att på raken orka med 32 fågeltexter med vildsinta associationer. Det är möjligt att man ska ransonera, läsa en sida om dagen. Det är också möjligt att jag inte förstått det fina i kråksången.

Mellan poesi och vardagsspråk

Poeter har ofta diktat om fåglar. Fågeln och fågelsången kan med fördel fungera som metaforer för poeten och hans musikaliska vers. Keats romantiska dikt Ode to a Nightingale speglar poetens förtrollning inför näktergalens obegripligt sköna sång.