Med kvalitet blir det aldrig fel

Chuck Berry och Bob Dylan, bland andra, har skrivit sångtexter om staden Mobile i Alabama (den sydstat som Hank Williams kommer från, YIAAH!). Jimmy Buffett (sorgligt obeaktad i Sverige) och Will Kimbrough, som hade den goda smaken att uppträda med ett ohyggligt generöst set kompad av orubbliga musiker från Willy Clay Band (till skillnad från en fånig Aftonbladet-sissy riktiga Kirunabor) i Kulturens Hus på onsdagskvällen, kommer därifrån. Obefintlig annonsering (i stort sett) resulterade i endast ett 50-tal sålda biljetter. Helt skrämmande. Eftersom det här var country-Americana helt utan någon bedövning eller territoriella gränser: EXAKT så bra som det bara kan bli och så ännu en bit (som bonus) därtill. Också. Luleå är ju av gammal tung tradition en benhårt obönhörlig bluesstad. Men bitvis och närmast omärkligt har vissa modesta country-referenser krängt sig in i helheten de senaste fem-sex åren eller så: Swinging Doors, Willy Clay Band och så eminent besök härom sistens från den fenomenale Chip Taylor (som hela stan kan samsas om platser i skamvrån eftersom alltför många missade men återigen: annonseringen!). Will Kimbrough, 46, har spelat (och spelar fortfarande med, på skivor och turnéer) det totala esset Rodney Crowell samt har också legitimerat sig allright genom att lira med Mark Knopfler, Todd Snider, Steve Earle och Emmylou Harris. För att bara nämna några i en lång, lång rad. Han bor i Nashville, när han inte är On the Road och turnerar. Ca. 100 dagar per år. Just nu i norra Sverige, alltså (MISSA HONOM FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE PÅ KÅREN I PITEÅ I KVÄLL, TORSDAG!). På onsdagskvällen i Luleå kom han avspänt in ensam på scenen, pluggade oberört in gitarren och satte (avspänt) i gång. Bara så där. Inget väsen. Inledde med Nobody From Nowhere. Hälsade oss hjärtligt välkomna. Tyckte att det var kul att vi hade kommit. Verkade mena det. Faktiskt. Sedan bevisade han sin allmänna kompetens som gitarrist (oberört fenomenal - på ett sånt där sätt som nästan bara amerikaner från företrädesvis Sydstaterna klarar av att vara) och arbetade sig sedan igenom kvällen. Först ensam och sedan med hjälp av Örjan Mäki, Björn Pettersson och Erik Palmqvist. Och återigen måste det sägas: det blir aldrig fel när det handlar om kvalitet. Inte den här kvällen heller. Will Kimbrough gjorde till exempel den med just Jimmy Buffett författade Wings, plockade fram The Ballad of Martin Luther King, krattade gången med märkeslåtar som Love To Spare, den underbara Hill Country Girl (till frun), berättade lite sorgset om mötet för länge sedan i New Orleans med en tonårig prostituerad i Diamond In A Garbage Can och spred episka, berättande låtar som Philadelphia, Mississippi, A Couple of 100 Miracles, Another Train, Wash and Fold (om en minnesvärd tvättinrättning i Providence, Rhode Island), Hey Big Sister och alternerade med blytyngda rock-nummer som osade bourbon och krut - You Can’t Go Home och Godsend. En förträfflig musikkväll. Utan nämnvärda gränser. Kul att Will Kimbrough kunde drabba Luleå också. Ännu mera kul om en större publik hade mött upp. Men - någon annan gång möjligen? För det gäller ju att aldrig ge upp. Vad det än handlar om.