Maximalt sensuellt sväng

Theresa Andersson, från Gotland men sedan flera år bosatt i New Orleans, Louisiana, U.S.A., yrvädersvirvlade in på Lilla salens scen, kickade av sig skorna och ägde därefter exakt hela scenen (barfota !) i den egentligen alldeles för korta (men haktappande fabulösa !) tidsarea som hade avdelats för hennes konsert på onsdagskvällen. Hon var helt ensam på scenen. Och ändå inte. En stund in i spelningen introducerade hon de imaginära The Kitchenettes, som inte närvarade fysiskt men ändå körade bakom henne. Och sångerskan Ane Brun var på sitt sätt också med, i den av Tobias Fröberg författade låten Innan du går. Men ändå inte. Theresa Andersson höll sig med en hel musikalisk maskinpark, där hon använde sig av samplingar, rattade diverse pedaler med tårna (man kan och ska tala om extremt uttrycksfulla fötter !), balanserade mot redan inspelat material, växlade instrument mellan gitarr, fiddle, tamburin och trummor, sjöng, hoppade/studsade/dansade/sprang omkring på scenen, utstötte små glada utrop som "Åh, ja !" och helt enkelt bara oavbrutet spred stark och skinande glädje och lycka omkring sig. Hon gick inledningsvis i gång i Oh, Mary Don´t You Weep och redan där hade hon publiken (mycket nära fullsatt) under fullständig kontroll. Sedan fixade och trixade hon sig genom sådana omedelbara gulligheter som Na Na Na, Birds Fly Away, Hi-Low, On Your Way Down, Running With Your Eyes Closed och den råsvängigaste version som jag någonsin hört av gamla evergreenen Blue Skies. Och hela tiden var det bara helt underbart; en väldig sensualitet sprakande mot evig suggestivitet. Vi satt, med all rätt, som trollbundna. Till och med hjälpte henne när hon begärde visslingar i en av låtarna. - Ni är så härliga ! Helt säkert den bästa publiken på turnén hittills ! utropade Theresa Andersson lyckligt på sin fortfarande godtagbart oanfrätta gotländska. Finallåten - och andra extranumret - blev Stephen Stills gamla värdiga odödlighet Find the Cost of Freedom. Sedan var det bara att inse att en mycket svängigt värdefull stund ändå var över och rulla i väg mot redaktionen. Vilken lycka ! Vilken upplevelse ! PS. Theresa Andersson hävdade från scenen att det här var hennes första besök i Luleå. Men där hade hon fel, eftersom hon var här i mitten av 90-talet och spelade på ett Sjöslag med dåvarande partnern Anders Osborne. Det kom hon i håg när jag påminde henne om det efteråt. Jag intervjuade dem då, när hon också var bra. Helt mästerlig nu.