Nä, det är egentligen ingen idé att ni ens bryr er om att undra.
För jag vet inte. Kan inte ens pressa fram en någorlunda seriös gissning i ämnet.
Jag har alltså ingen som helst aning om hur Joe Labero laborerar och bär sig åt i sin framgångsrika profession av fingerfärdiga illusioner, som drabbade Kulturens Hus i Luleå med både en matiné- som en kvällsföreställning (båda solitt utsålda) i söndags.
Och jag vill inte veta det heller.
Jag råkade avlyssna en konversation mellan, tror jag, en mormor och hennes barnbarn efter föreställningens slut och sedan barnbarnet frågat mormor om "hur han gjorde" och mormor ärligt svarat att det visste hon inte, summerade den lilla flickan de magiska eftermiddagstimmarna med den tankfulla bedömningen:
- Nåja, han var ju rolig att titta på, i alla fall.
En fullt möjlig framtida recensent hade därmed uttalat sig. Och jag har egentligen inte så väldigt mycket att tillägga; möjligen bara några spridda reflexioner i ämnet.
Joe Labero har alltså varit verksam i illusionist-facket i 20 år. Durkdrivet hel-professionell, verbalt underhållande (också), elegant, trixig, garanterat överrumplande och fingerfärdig utav bara h-e.
Han får alla tricks att se så märkligt vardagliga ut. Liksom som: han bara går, till synes rakt igenom - en liggande kvinna. Och han förvandlar en vanlig hundralapp - till en lika vanlig femhundralapp. Bara - så där. I en (bokstavlig) handvändning.
Och helt plötsligt är han där. Lika plötsligt är han inte det utan någon annanstans. Och sätt en vanlig kortlek i händerna på den här konstant pratande mannen och - den är inte längre en vanlig kortlek. Han shufflar omkring korten, manövererar dem hur som helst totalt obesvärat, frågar någon om ett favoritkort och får svaret hjärter knekt och så bara - har han just den knekten i handen. Just - då. Man kan ju bli knäckt för betydligt mindre.
Han frågade några slumpvis utvalda personer ur publiken om deras namn och hur de hade de. Kom därefter i håg det och återkom sedan regelbundet till dem. Effektivt och kontaktförmedlande. Och visst är det även något maximalt mystiskt med Laberos magi.
Han bad exempelvis att få låna en av konkurrent-kollegan Marianas ringar, samt några andra personers också, och hanterade sedan dem på diverse sätt, så att de inte alls såg ut som de hade gjort strax innan. Och en stund senare såg de, lika förbannat, ut som vanligt. Igen.
Och flaskor och glas, gömda under pappmuggar, som ständigt bara blev fler och fler.
Och nästan varje ställe som nämdes hade Labero "bott i fyra år i" och om inte annat så hade han "varit där i går".
Vare sig det gällde Kalix eller Sumatra.
Visst kände jag igen en del av tricksen sedan tidigare och självklart har Joe Labero som yrkesuppgift att - grundligt - kollra bort folk.
Men vi går ju (villigt) på vad det än är. Och som den tidigare citerade lille framtida möjlige recensenten bedömde det:
- Han var ju i alla fall rolig att titta på.
The Show Goes alltså on. Säkert i ytterligare 20 år.
Men jag skulle vilja se Joe Labero med lite Harry Houdini-tricks, som att vira in sig i kättingar, svälja nyckeln till låset och sedan sänka sig ner i en vattentank. Och därefter elegant bara göra sig fri från dem.
Sånt är det för lite av numera, eller hur Joe Labero?
Rolf Nilsén