Marie faller platt

Ovationerna under det föga överraskande extranumret This moment, precis i slutet av Marie Picasso konsert på Kulturens hus är bland de saftigaste jag upplevt i lokalen. Därför ska jag också erkänna att det sticker till lite i bröstet. Sådär 70 minuter in i konserten vet jag ju redan vad jag tycker om det här - och inte är det några stående ovationer i mitt bröst, hur gärna jag än vill. Det kan vara jobbigt att 750 stycken runt omkring tycker det här är toppengrymt, när man själv sitter och skäms lika ofta som man förundras över vilken otrolig sångteknik och röstomfång den här artisten har. Jag känner mig kluven. För jag älskar folk som går all-in. Jag har orerat om det tidigare i någon text när jag skrivit om r?n?b. När jag poängterat hur viktigt det är att man går in till hundra procent i det man vill framföra när det gäller musik. Det är exempelvis det som gör att R Kelly kommer undan med en gospelrefräng, medan en Charlotte Perelli aldrig kan göra detsamma. Man måste "vara" den där gospelrefrängen, det räcker inte med att kunna framföra den perfekt. Det jag gillar med Maries personlighet på scenen är precis samma som jag gillar med Kelly. Hur platt än låtarna, eller de amerikanskt pretentiösa, såpa-doftande introt med bilder på Marie som bejbis faller - så är Marie själv väldigt svår att tycka illa om. Hon öppnar sig som en bok, utan att tveka en enda sekund. Hon sparar inte på nåt och hon ger. Gud, så hon ger. I mellansnacket, i historierna om hennes syster som klarade sig undan en dödsdom av läkare efter en hjärnblödning. I wailandet, i egentligen allt. Hon har bevisligen känslorna utanpå kroppen och jag tycker det är väldigt fint. Men nu är jag ju inte här för att bevittna Marie Picassos äkthet, utan hennes musik och livespelnig. Och där finns det så mycket att hämta att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Redan under den första låten, den rockstela versionen av Chaka Khans Ain?t nobody så inser jag att det här kommer att bli jobbigt. Maries musik som finns på debuten The secret och som spelades på Kulturens i tisdagskväll kategoriseras väldigt mycket av två saker. De stela och bredbenta rockinfluenserna som jag trodde dog ut med The Hooters sena åttiotal. Och så då hennes i det närmsta perfekta sångröst som nummer två. Men precis som Hooters musik kunde bli alldeles för tillrättalagd och förutsägbar så blir också Maries musik detsamma. Att hon är en av de tekniskt sett skickligaste sångerskorna jag hört på flera år är liksom inte ens en fördel. Det bara kladdar till det stela soundet ytterligare. Guldkornen är få. Men de sticker till ibland när nittiotalsrockens hemska snaretrummor med övermycket reverb suddas ut med mer tillbakalutat sväng. Som i Earth and sky där Marie också för en stund verkar tappa det inrepeterade och visar mig betydligt mer amerikansk soul än jag trodde att hon hade. Eller i Out of my hands, ett av spåren som även på plattan vågar ta ut svängarna från träsket reklamradiorock. I ett av mellansnacken så pratar Marie om att hon skäms lite för att hon alltid ville sjunga ballader i Idol. Det tycker jag inte alls hon borde göra. För det är i balladstunder som This moment som hennes talang och utstrålning faktiskt kommer till sin rätt. Absolut inte i förfärliga discoslakter som Good thing, eller det övriga uptempomaterialet under konserten. Jag förstår att merparten av er läsare som betalat in sig på det nästan fullsatta Kulturens hus i tisdags inte håller med mig. Ni verkade trivas ypperligt. Men jag hoppas ändå att Marie har utvecklats till en egen artist när hajpen lagt sig. I dag står Markus står utan skivkontrakt, Idol-Danny blir inknuffad i ett boyband - trots att hans sommarsingel Tokyo firade stora listframgångar. Det går fort upp och fort ner för en Idol-artist. Marie måste nog snabbt hitta något mer kvalitativt och eget än det hon har fått ihop hittills för att finnas med oss nästa år den här tiden. Hur sympatisk hon än må vara som person.

Marie faller platt

Marie Picasso var övertygande i mellansnacken, men i själva låtframförandena väckte hennes sång inget speciellt inombords, tycker Kurirens recensent. Picasso framträdde i Luleå under onsdagen med en "nystart" på turnerande genom landet.