Mångfald av konststudenter

2006 års jurybedömda Sunderbysalong med verk av konststudenter i länet är den elfte i ordningen på Norrbottens museum. Men det är den första där elever från konstlinjerna på både Sunderby folkhögskola och Sverigefinska folkhögskolan inbjudits att delta. Av det 40-tal som kände sig kallade har 29 valts ut. Det hade gärna fått vara ännu färre. För begreppet Mångfald, som utställningen heter i tribut till mångfaldsåret, blir lika gärna rörigt som stimulerande. Och också orättvist då somligt lågmält drunknar i mängden av mer eller mindre välartikulerade rop. Samtidigt är begreppet mångfald förstås passande för utställarna som har fått möta och pröva och där verken därmed blir ett slags anteckningar. Detta förtar dock inte känslan av att Christina Anderssons akvarell Jag ser mig och Erica Rönnbäcks oljemålning En med samma, kommer i skymundan. De är båda till formatet små men eftertänksamma enskilda verk i traditionella tekniker. Detta trots att de övriga bilderna i Café 1900 inte lämnar så mycket efter sig och att det först är i utställningens andra rum som samtidskänslan infinner sig. Och då handlar det främst om två saker: det ena är den rörliga bildens inflytande över stillbilden och det andra är frågan vad konstnärerna har för ärende. Alltså bildkonstens funktion eller uppgift 2006. I det här fallet är anledningen hos utställarna nog oftast ganska banal; att få visa upp och bli sedd. Påtagligare och mer intressant är istället den rörliga bilden eller filmens inflytande. Detta syns dels genom de många serier av bilder som valts ut för utställningen, dels i enskilda verk vars uttryck hämtats från mångmediala genrer som fantasy. Tydlig rörlig bild finns dessutom i Sunderbysalongens enda och troligen första installation My perfect Suicide av Annaleena Prykäri. I den har ett stort antal närskådande färgfotografier på en kvinna i halvbild placerats i en boksnurra på alla dess fem nivåer. Rörelsen och även det gnisslande ljudet av snurran är helt central för upplevelsen av verket. I Inger Thurfjells triptyk i olja Ju fler vi blir är det också rörelsen, om än inte en faktisk sådan, som gör verket. De tre stora bilderna har nästan samma motiv: en kvinna i svag rörelse bortåt, sedd bakifrån och iklädd trosor. Bilderna är inte oävna men inte heller särskilda var och en utan det är just tillsammans något intressant händer. En märklig rörelse som påverkar flera delar i utställningen påbörjas genom Sanna Kemgrens Mer än sju års olycka. Hennes arbete visar sig vara sammanvävt med en annan medverkande utställare. Kemgrens verk, som är placerat på golvet, visar ett tjejporträtt i ett slags högstadieestetik med stora mandelformade ögon. Porträttet omges av glasskärvor, text och teckningar i tusch och är faktiskt riktigt otäckt. Samma ansikte återfinns senare i linoleumtrycket Tärningsspelaren i Loana Ibarra. Och här vävs Kemgrens verk ihop med tre andra bilder vilket gör Mer än sju års olycka ännu mer läbbigt. Loana Ibarra medverkar nämligen själv med utställningens mest smutsiga, skolbänksklottriga och råa verk. Men den här typen av bilder där meddelanden läggs på varandra är svårtolkade. På samma gång tomma som talande. De förmår kanske inte att säga något i sig utan berättar snarare hur en intrycksrik omvärld kanske kan bli ?för mycket? och svårt att skapa mening ur. På samma sätt verkar det ständiga teckenflödet göra det svårt att lita på att en ensam bild har tillräckligt att säga.

Mångfald av konststudenter

Sunderbysalong 2006Norrbottens museum i Luleå

Sunderbysalong 2006
Norrbottens museum i Luleå