”Kolla vad mäktigt vattnet ser ut”, säger Mattias Alkberg som blickar ut över Norra hamn under tiden han fotograferas uppe i loungen på Kulturens hus – samma lokal där han spelar senare i höst. Vädret utanför påminner mer om ett regnoväder i norra England än norrländsk höst.
Tog du också bussen hit? undrar jag när vi sätter oss ner vid bordet på det lilla podiet intill fönstret.
– Jag fick skjuts. Jag har inte råd att åka buss nu, det är minus på kontot, förklarar han.
Mattias Alkbergs nya skiva ”Åtminstone Artificiell Intelligens” – den 28:e i ordningen, om man räknar samman soloskivorna med MABD och The Bear Quartet – låter tvärtemot hans bankkonto mycket rik. Produktionen är finstämd, det ryms instrument som saxofoner och flöjtar och på flera av låtarna körar Göteborgbördiga Amanda Werne från Slowgold. Dessutom är skivan inspelad i Svenska grammofonstudion. Producerar gör Ola Gustafsson, född 1969 och uppvuxen på Tunastigen, precis som Mattias Alkberg. Ola Gustafsson flyttade från stan, blott 17 år gammal, men under åren som gått har de fortsatt att hålla kontakten. När Alkbergs vision om skivan stod klar visste han att Ola Gustafsson var rätt man för jobbet.
– Han gjorde ju till exempel Lars Winnerbäck och Melissa Horn. Och den skivan där Ebba Forsberg sjunger Tom Waits-covers var så himla fint producerad, tycker jag, det var fina ljud och det lät så bra. Jag gillar hans typ av hantverksskicklighet, säger han om Ola Gustafsson.
Titeln ”Åtminstone Artificiell Intelligens” förklarar delvis sig själv. Och i presstexten till skivan står det så här: ”Folk är så rädda för artificiell intelligens, att den skulle ta över. Men det är ju åtminstone intelligens. Finns ju inte mycket i världen just nu, hos de som styr och bestämmer över oss. Skulle nog med visst fog säga att vad som helst är bättre än det nuvarande”.
Han utvecklar resonemanget:
– Det är ju en frågeställning som kräver lite eftertanke av den som läser det också. Min tanke är i alla fall att, tänk om det skulle bli bättre? Alltså alla är ju rädda för artificiell intelligens, men folk är ju rädda för allt som är okänt. Sedan är jag ju dystopiker, heter det så? För det vore ju mäktigt att hinna se jorden gå under medan man levde, säger han.
Skivan låter behagligare än undergången. Det är 12-strängade gitarrer och melodier som fäster som klister. Och det har han delvis ett visst London-band att tacka för.
– Jag skickade ut order till alla i bandet, även Ola, att de skulle lyssna på "Tusk" (Fleetwood Macs dubbelalbum från 1979) så mycket de bara hann. Så ville jag att det skulle låta, jag tycker det är en av världens bästa skivor. Jag upptäckte den för ett par år sedan och blev helt knäckt, säger han.
Om soundet varit bekvämt att jobba med har texterna varit knöligare att få till. Alkberg menar att han gått utanför sin bekvämlighetszon för att få till flera av låtarna, då känner man också att det blir bra, menar han.
– Somliga grejer är jobbiga att skriva ner, vissa tankar och känslor, ”Goddag godnatt”, till exempel. Jaget i texten erkänner ju att han inte klarar av livet, sådana basala grejer som att betala räkningar, eller gå och lägga sig, eller gå upp på morgonen. Hur vida det ligger nära mig, det vill jag inte prata om, säger han och skrattar.
Singeln ”Livet är för kort eller för långt.” är ett annat exempel.
– Där försöker jag tänka mig in i någon slags svartsjuka och försöker samtidigt att rationalisera den för mig själv. Det är fula känslor, och det kan jag älska hiphoppen för, att den är så ful, att den kan anamma dåliga grejer och uselt beteende. Det är inte lika vanligt i popmusik, tycker jag.
Själv imponeras han framförallt av tre låtskrivare – Yoko Ono, Björk och Peter Nuottaniemi, den sistnämnda basist och textförfattare i The Bear Quartet. Han lyfter framförallt fram deras förmåga att skala ner och konkretisera sina texter.
– Jag har tänkt på de här tre faktiskt, att de har ett sätt att berätta på som inte är vanligt i låttexter. Jag tänker till exempel på Björk, och hennes låt ”Virus”. Den handlar inte om något datavirus eller om kärlek, den handlar om ett virus. Det är en medicinsk text, och det är asmäktigt ju.
Han tar fram fler exempel, men menar att han själv inte kan skriva så. ”Teg” som distribuerar Alkbergs musik bedyrar att nya skivan innehåller ”idédriven lyrik med poetisk precision”. Själv har han svårt att komma på något exempel, men menar att han lätt hittar det hos andra.
– Annika Norlin har poetisk precision. Thomas Öberg kan jag känna det med ibland. Jag älskar Bob Hunds ”Det överexponerade gömstället” till exempel, vattentät från början till slut.
Vilken text är du mest nöjd med på skivan?– ”Gummistövlar”. Jag tycker den är så jävla mäktig för när jag lyssnar kan jag inte förstå hur jag har gjort den där texten. Först var det bara ord jag sjöng medan melodin kom till. Sedan märkte jag att orden inte gick att byta ut. Men den sitter inte fortfarande inte ihop någonstans, säger han och fortsätter:
– Där kan jag i och för sig peka ut poetisk precision. Och det är noga bestämt att det ska vara så även om det är felaktig svenska. Jag sjunger till exempel ”Vi är även en snut”, det vill säga att vi alla är en snut.
Mattias Alkberg har vid sidan av musiken och poesin figurerat som kritiker och krönikör i NSD och Norrbottens-Kuriren.
– Nu när vi släppte ”Rak kant” så fick vi den bästa recensionen jag fått i hela mitt liv och det var en etta av fem. Recensenten blev illa berörd av skivan och tyckte den var äcklig och allt möjligt, och det var exakt det man ville uppnå med en sådan skiva.