Áhpi betyder både hav och tundra på nordsamiska. Och när Sofia Jannok söker i en natur så stor att blicken når horisonten, blir resultatet ett album med politisk och andlig pop.
Instrumenten på Áhpi får knaka som fotsteg och susa som vindar. Det är en vacker ljudvärld som byggs upp och den är kul att besöka. Förra skivans tekniska jazzighet är borta och i musiken hörs influenser från isländska Sigur Ros och svenske Loney Dear.
Själv skriver hon i omslaget att skivan ljuder av naturkraft, ändlöshet och revolution. Jag har svårt att höra det i musiken. Visst finns det verktyg i indie-lådan som kan suggerera, men det låter ändå friskt, symmetriskt och ganska ofarligt. Även om det saknas klös för att matcha de stora orden, så visar Sofia Jannok sig stark i den nya genren.
Viviann är en av årets hittills bästa popsinglar. Den är baserad på en personjojk och över melodin läggs lager på lager: Rockgitarrer, körer, pulsiga trummor, blås, stråkar och till sist en sprittande glad tamburin. Det är extra allt och helt fantastiskt! Själv har jag nynnat den i snart tre veckor. Det är bara att konstatera att den sitter som tuggummi i håret. Lika hårt som vilket Coldplay-alster som helst.
En annan av skivans höjdpunkter är Bali Cáhci. Där upprepas samma två rader om vattnet som sköljer över kroppen, och vi får komma riktigt nära Sofia Jannoks stora och uttrycksfulla röst. Tyvärr, blir det inte mer än en snabbdusch. Och jag begriper inte varför. Jag behöver mer än gängse popformat på tre minuter för att tränga bortom det tillsynes enkla i en så kort text.
Det som gör Áhpi till mer än ett album i mängden av atmosfäriska popalster är just texterna. Där testar Sofia Jannok gränser för vad popmusik kan vara. Hon laddar dem med både politik och historia. När hörde du senast en poplåt om tvångsförflyttningar och jojkförbud under förra seklets första del? Jag törs säga att jag aldrig har hört någon förut.
Hon beskriver också en magisk natur där allting är sammanbundet. Det är naturen som sjunger genom sångerskan. Där är även gränsen mellan djur och människa otydlig. De kan i Áhpi dela egenskaper på ett sätt som är mer än metaforiskt. Sådana flummiga utflykter brukar förbehållas etablerade galenpannor som Björk eller Antony Heggarty. Och kanske är det dit hon är på väg. Sofia Jannok har redan nu en publik långt utanför Sápmi.
Tyvärr, kommer många av dem att missa texternas tyngd. I stället för ett texthäfte ligger en halvmeter lång pappersremsa prydligt vikt inne i konvolutet. Texterna är tryckta, först på samiska sedan på engelska, i svårlästa rader som löper längs med hela remsan. Det är synd att man satt form före funktion. Men kanske är Áhpis musikaliska toppar tillräckligt höga för att de ska synas bortom språkbarriären.
Anton Åström