Luleåförfattaren Elin Ruuth blev skunkanvändare redan 1999, ett år efter att forumet lanserades. Då var hon bara 13 år gammal. Fyra år senare förde hon offentlig dagbok närmast dagligen. Hon minns att hon fascinerades av Skunks många skickliga skribenter och hur de arbetade aktivt med att vårda sitt språk och sina historier. I dag är hon en hyllad romandebutant och fortfarande en aktiv skunkanvändare. För Ruuth råder inte heller några tvivel kring betydelsen forumet haft för hennes författande: - Jag har arbetat med så väldigt exhibitionistiska texter. Därför törs jag också ange Skunks forum som en viktig förutsättning för mitt skrivande. - Tonen hade varit annorlunda ifall jag tagit en annan väg, författat för byrålådan, på forumet har jag i stället fått vara min egen redaktör samt tvingats skriva en smula publikfriande för att attrahera läsare. Själva formen i Elin Ruuths korta prosatexterna känns igen från Skunk, men även tonen. Skunk har gått från att vara ett av Sveriges största forum till en mer obskyr avkrok på nätet - vilket såklart avspeglas i användarnas dagbokstexter. - Det är överlag lite mindre poserande, och lite mer privat på Skunk än på vanliga bloggar, menar Ruuth. Och detta alldeles oavsett att många söker sig dit för att läsa. - Det skänker en klassiskt skönlitterär ton till det skrivna.
