Linneansk uttrycksglädje i praktverk

Härlig är jorden när svenskar ordnar dess natur. Vi är ett folk av linneaner, inte nog med att skogens pelarhall är vårt tempel, att dess frukter är vår föda och att vi hellre hyllar stugan på landet än samtalet på torget. Vi ser också till att sortera, gradera och värdera all denna natur så att den blir oss till nytta och överlevnad. Storstadsmänniskor? Kanske i statistiken, aldrig i anden, inte på generationer än.
Och vi gör poesi av vår välsorterade natur. Lyssna bara på följande: "Bladmossor, Sköldmossor - blåmossor. Bryophyta: Buxbaumia - Leucobryum". Modern poesi med högt läsvärde? Kanske, men med en humor man sällan finner i dagens lyrik: "Coscinodon - gubbmossor. Gubbmossorna har fått sitt svenska namn av sina fårade blad, söndriga tänder och skägglikt vita tuvor".
Allt hämtat från den underbara bokserie som fått ett lika underbart namn - Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Vår samlade totalkunskap om det vi håller för heligast, den svenska naturen. Ett verk där den linneanska uttrycksglädjen och beskrivningsfrossan aldrig upphör. Nu har den kommit till sin tredje volym och den handlar om mossornas svåröverskådliga mångfald.
Och så det sjunger om mossornas namn, lyssna bara: Brungrimmia, koppargrimmia och hårgrimmia, skifferblindia och dimmossa. Den nästan osynliga nåldvärgmossan, den nordliga och näpna klipptussen, partimmians glänsande mattor och klothusmossans små bägare. Bladnerverna och kapslarna är små impressionistiska mästerverk av illustratörerna, texterna är lysande små essäer vars mikroskopiskt sakliga information förenar vetenskap med skönhet. Märklig är dessutom denna kunskap, hur kan en mossa förekomma sällsynt i både Japan och Dalarna?
Linné hade fel, utropar redaktörerna i sitt utskick, den finns inte tretusen arter i Sverige, utan mer än 50.000. Linné hade rätt, säger man strax intill och citerar "Om man inte känner namnen är kunskapen om tingen värdelös". Genom Linnés alla lärljungar blev namnen betydligt fler. I boken Linneaner av Ingvar Svanberg får de sin plats i historien.
De var många och de åkte jorden runt och samlade kunskap, anteckningar, fröer och torkade växter. Ibland dog de av tropiska hemskheter, några blev berömda, andra väntar fortfarande på att deras anteckningar ska publiceras efter långvarig arkivsömn. Allting var intressant och allting skulle observeras. Guldfiskar matas bäst med flugor utan vingar och gummorna i Våxtorp stickar strumpor på två sätt: grajnabind eller kröblingabind.
Linneanerna och deras lust att förstå, att sätta namn på allt. 331 elever hade han och så de samlade! Roligast att läsa om är de mindre kända, de som nu får åtminstone rader av sina iakttagelser tryckta i Svanbergs bok. Guds natur är rik, härlig och nyttig. Kanske inte spiggoljan, den blev ringa i sin mängd, men möjligen var nyttan en förevändning för lusten att förstå?
Att förstå hur näbbmössen lever och i vilka familjer, hur vandringsduvan flyger i Pennsylvania, hur man kurerar vattusot och varför man inte bör rovfiska den norrländska pärmusslan. Den oändliga kunskapen, den outsinliga nyfikenheten. Större än all penningnytta i världen.