Laurie Anderson förtrollade på festival
Hon stod där ensam med sin synt och sin speciella fiol, den som både kan gråta och trösta.
MITT I STJÄRNHAVET. Hundratals ljus omgav Laurie Anderson på Norrlandsoperans scen där hon gav en fantastisk föreställning. Foto: CURT DAHLGREN
Foto: Curt Dahlgren
Made-festivalen pågår från onsdag till lördag och har ett intensivt, men fullt hanterligt, program företrädesvis på kvällstid. Utomhus har Galleri Verkligheten som liksom Luleås Galleri Syster är konstnärsdrivet - Anneli Furmark är en av kvinnorna bakom - tagit hand om ett scenprogram. Inomhus inleds festivalen med den unge dansaren Robin Jonssons (utbildad på P.A.R.T.S i Bryssel) I Believe I Can See the Future, ett roligt och mycket exakt dansverk där dataspelens schablonfigurer tar plats i verkligheten med sina mekaniska rörelser. En upplevelse i sig och en extra dimension för alla dem som verkligen känner sin dataspelsvärld. Men så har också Made-festivalen en publik som andra kulturarrangörer bara kan drömma om - medelåldern är låg. Affischnamn
Ett av de stora affischnamnen detta år är Laurie Anderson, musiker och multikonstnären med rötterna i New Yorks omtumlande 1970-tal. Performancekonstnär brukar hon beskrivas som. Själv ställer hon sig tveksam till epitetet, kallar sig hellre en konstnär som arbetar med olika projekt - fotografi, musik och böcker. En pionjär inom performancekonsten, det kommer man inte ifrån, och en bro mellan rockscenen och konstscenen -som skivartist slog hon igenom med singeln O Superman 1982. Nu står hon här på Norrlandsoperan i ett hav av levande ljus. Ensam med sin synt och sin speciella fiol, den som både kan gråta och trösta. Står där och berättar om sitt liv i en föreställning som fått namnet Burning Leaves och som lånar historier från flera av hennes tidigare verk. Som den om hur hon arbetade på McDonalds i Chinatown och för första gången i sitt liv upplevde känslan av att verkligen kunna ge medmänniskorna exakt vad de ber om. Ilska i slowmotion
Eller om hur hon trött på all teknik (hela hennes ljudvärld är elektronisk) bodde några månader med en amishfamilj och fick uppleva ilska uttryckt i slowmotion. Berättelserna löper ut och in i varandra. Den om Lolabelle, hennes och sambons Lou Reeds terrier, som en dag blir anfallen av rovfåglar och efter den upplevelsen inser att hoten inte bara kan komma från hål i marken utan också uppifrån. Precis som hennes grannar på Manhattan efter den där septemberdagen. Som en speakertext till en lång film som spelas upp inne i våra huvuden, lite som meditation - rösten, rytmen, musiken. En upplevelse som inte så enkelt låter sig beskrivas och som definitivt är av den sorten att den måste upplevas här och nu. Laurie Anderson är en berättare som bygger sina ord nära hjärtats slag, rytmiskt, pågående, stillsamt. Som performancekonstnär går hon på tvärs mot allt det anspråksfulla i genren, gör det enkelt och tydligt på ett sätt som bara den som verkligen behärskar konsten kan. Det hela är utan överdrift helt underbart. Helfinsk urladdning
Och resten skulle kunna vara tystnad om det inte vore för att plikten kallar, man är ju ändå på festival. I operans Black Box kallar koreografen och dansaren Reijo Kela till "helfinsk urladdning" tillsammans med "den radikale" dragspelaren Kimmo Pohjanen och ljudimprovisatören och folkmusikprofessorn Heikki Laitinen. Motvilligt låter jag mig drabbas av denna smått vansinniga föreställning som i delar kunde platsa i något skapat av humorkollektivet Klungan. Färgstark, humoristisk och med hundratals blommor som rekvisita dansar Reijo Kela fram över scenen till musik vi aldrig tidigare hört och heller aldrig mer kommer att få höra på exakt samma sätt. Ett stort steg från Laurie Anderson, men professionalismen har de gemensamt. Annars skulle det inte sitta som det gör. I kväll blir det en hel del norrbottniskt på Made. Matti Alkberg läser dikter och Neo spelar. En festival att lägga på minnet.
Så jobbar vi med nyheter