<P>Drömmen om det utopiska paradiset föder en särskild slags familjehistorier. Kirunasvenskarna som lämnade fattigdom och svartlistning för att söka paradiset i Sovjetunionen, nu vilar de i Fjärrkarelens sandmoar. De tidiga religiösa utvandrarna trodde, bokstavligen, att de for till nya världen för att grunda en ännu bättre ny värld. Ofta nog blev det tvärtom. <BR>Jesper Huor berättar en av de mer säregna familjetragedierna i skuggan av den stora utopin. Den byggdes i Kambodja och handlar om hans far vars sista livstecken var ett brev från Peking, poststämplat i maj 1977. Det är fadern Someths sista kärlekshälsning till hustrun Marita Wikander och sonen Huor: ?Älskade Marita! Jag hoppas allt går bra med den lille där borta, tänk på att allt hänger på din hälsa. För egen del är jag fortfarande vid gott mod, men jag tänker mycket på er två?. <BR>Tjugoåtta år senare börjar sonen spåra fadern i ett nästan omöjligt minneslandskap. Från den småborgerliga uppväxten i Phnom Penh, via studieåren i Paris, genom äktenskapet med svenskan Marita och ner i undergången, när han återvänder för att tjäna sitt land och sin revolution. Han mördas och finns bland siffran två?tre miljoner döda under Pol Pots terrorregim. Nästan hela hans släkt utplånas också. <BR>En ohygglig, verkligen ohygglig verklighet. Drömmen blir omedelbart mardröm, städerna töms, tvångskollektiv, omfattande terror. Slutenheten är nästan total, ändå fortsätter Someth och Marita att tro. Slutenheten blir ett bevis, städernas tömning en merit, kollektiven blir mänsklighetens befrielse. I hela västvärlden satt oskuldsfulla ungdomar och trodde på det hjältemodiga bondekriget och den förverkligade utopin. När verkligheten var svält och tortyrmanualer. <BR>Vi ville inte tro när rapporterna kom. De kom inte genast, men snart nog och då borde vi ha lyssnat och inte stängt öronen med ideologisk bomull och därefter tänkt propaganda. Vi borde ha lyssnat, men kunde inte för då hade allt spruckit, de storartade drömmarna och de himmelska förhoppningarna. <BR>Someth Huor lämnade sin ambassadtjänst i Östtyskland. Tog avsked av äktenskap och familj och återvände. Han grips efter fyra dagar och förs till tortyrcentrat S-21. Hans dödsdag är okänd. <BR>Sista resan till Phnom Penh är samtidshistoria från en tid när global solidaritet inte var en teoretisk elegans utan vanlig vardag. Ändå gick allt så oerhört fel. Med vår tro på en bättre värld, med de fattigas uppror och med den storartade utopin. Men det har verkligen hänt och Jesper Huor gör en sammanhållen och lågmäld berättelse av det.</P>