Ladykillers

Jodå, det gick att transformera den oerhört klassiska engelska komedin Ladykillers, från 1955 och med Alec Guinness (till och med hans tänder var roliga!), Peter Sellers, Frankie Howerd, Cecil Parker och Herbert Lom som ett bankrånargäng klantigare än Jönssonligan ens på sin mest kvalitetsosäkrade dag, till moderna förhållanden i en sömnig liten stad i den amerikanska Södern. Det visade sig fungera och en mestadels infernaliskt roande dekokt blev slutresultatet av de briljanta bröderna Coens ansträngningar. Nu är det Tom Hanks som har huvudrollen och han har styrt ut sig samt agerar som den värsta excentriker. Han är professor Goldtwait, som styr en liga av original som hyr in sig hos en rar gammal dam (en totalt hysteriskt roande samt lätt hjulbent Irma P. Hall) under förevändning att de är kammarmusiker som använder sig av hennes källare för sina övningars skull. I stället gräver de en tunnel som ska ta dem till det kasino ombord på en flodångare där de ämnar tillskansa sig en förmögenhet. I originalet var det den prudentliga Katie Johnson som befann sig i den gamla oberäkneliga damen roll. Irma P. Hall är av en betydligt kärvare sort. Men även hon visar sig vara för mycket ens för den mest ut- och beräknande professor. Även om hon långt ifrån är medveten om detta själv. Denna nya version av gamla kära Ladykillers innehåller den mest sprakande och sprudlande dialog som har avlyssnats på väldigt länge i vilken film som helst. Bröderna Coen har använt sig av sånt som fanns i den första filmen, tillfogat egna tankesprång, blandat och gett och fått ihop en story som vid ett flertal tillfällen orsakar abrupt skrattkramp hos denne er recensent. Marlon Wayans som uppkäftig hip-hoppare, J. K. Simmons som militant sprängämnesexpert, Ti Zima som cigarettjonglerande fältstrateg och Ryan Hurst som certifierad dumskalle är, enbart, helt fenomenala på att spela det gäng som ska utföra kuppen i fråga. Tom Hanks anför dem med oväntade fnitteranfall, en bondfångarcharm som skulle kunna charma en dövstum samt en svada lika svårstoppad som en vattenläcka. Det är lika omöjligt att tycka illa om den här filmen som det var att ogilla tidigare Coen-epos som The Big Lebowski, Oh, Brother Where Art Thou? och flertalet av deras övriga filmiska meriter. Det här är, helt enkelt, både storartat och subtilt underhållande och berikat av det slagets detaljskarpa skådespeleri som bara förekommer så ytterst sällan. Generellt sett. Dessutom visas filmen i en av Royal Bios nyrenoverade och ljudförstärkta salonger, där man sitter nersjunken i högönsklig välmåga och knappast skulle kunna ha det bättre på så värst många andra ställen. Ni har alltså inte något större val. Ni bara måste se dessa Ladykillers.

Ladykillers

Ladykillers Royal Bio Regi och manus: Joel och Ethan Coen (det senare efter originalmanus av William Rose) Foto: Roger Deakins Musik: Carter Burwell, T-Bone Burnett Skådespelare: Tom Hanks, Irma P. Hall, Marlon Wayans, J. K. Simmons, Ti Zima, Ryan Hurst, med flera

Ladykillers
Royal Bio
Regi och manus: Joel och Ethan Coen (det senare efter originalmanus av William Rose)
Foto: Roger Deakins
Musik: Carter Burwell, T-Bone Burnett
Skådespelare: Tom Hanks, Irma P. Hall, Marlon Wayans, J. K. Simmons, Ti Zima, Ryan Hurst, med flera