Kvar på insidan av mediabubblan

Boëtius har kallat sin nya bok Mediatan för en ?oroman?, för att den inte passar in i mallen av hur skönlitteratur ska se ut. Sant, den liknar inte en vanlig roman, men jag håller inte med om att det därmed skulle vara ?fel?. Boken är ett försök att i skönlitterär form ge sig i kast med att kritisera hela samhället, ett försök att blottlägga själva grundbulten. Därav formen, en berättelse om en döende journalist som ligger på sjukhus och samtalar med sin bästa vän om livet inom medievärlden, om dess förljugenhet och hyckleri. Till exempel om hur man i brist på källor som säger det som media vill veta, uppfinner dem själva. Bokens huvudperson menar att hela medieetablissemanget vet, men att ingen vill avslöja metoderna och sättet att manipulera läsarna eftersom den som ?läcker? obönhörligen skulle förpassas ut ur alla salonger och redaktioner. Och visst kan en skönlitterär produkt se ut så. Med olika kapitel som antingen består av gammalt skrivet material, dagboksanteckningar eller samtalet i sjukrummet. Men genom att kalla det oroman är det som om författaren i förväg försöker ta udden av kritiken, som vore det i stället ett debattinlägg. Huvudpersonen, Barcelona Barsk, är mäkta indignerad och upprörd över att hon ett helt yrkesliv levt i Mediatans värld, grundlurad av det hon menar vara själva systemet för hur samhället fortplantar förtryck och orättvisor, den manipulativa pressen. Mediatan ? den samlade pressen ? liknar hon vid ett fågelsträck, en oändlig mängd svarta fåglar som alla är på väg till Afrika för att hitta mat över vintern. Dit en far, far alla. Men trots att Boëthius boken igenom hänvisar till diverse filosofer och lärde tror hon inte mig som läsare om att förstå kopplingen mellan Leviatan och Mediatan. Hon citerar Sartre och Pasolini som självklarheter, men förklarar övertydligt Bibelns odjur för att vi skall fatta poängen. Det är mycket som avslöjas och säjs mellan pärmarna, hon gör upp med både dokusåpor, nyhetsbevakning och politiker som inte våga mopsa sig mot journalister i rädsla för att bli nedskrivna. Och förstås, hur kvinnor utnyttjats och lurats in i denna sfär och trott sig bli frigjorda. Och det är där som det plötsligt blir så uppenbart hur självupplevt allt detta är. Det är Boëthius som lurats att tro att bara hon blev en tillräckligt bra journalist och fick tillräckligt många kolumner i olika tidningar så skulle vägen jämnas för hennes egen och andra kvinnors frigörelse. I stället blev hon en del av en maktapparat. När hon skriver om kvinnoförtrycket, om hur medierna använt feministiskt initiativ till att göra om kampen för kvinnors frigörelse till ett könskrig för att därmed avväpna FI, blir det intressant. Det är ju också en självupplevd indignation! För mig som läsare, som inte befunnit mig på dessa redaktioner, blir det lite tröttsamt att läsa om denna ?uppgörelse?. Jag kan tycka att det verkar ha tagit lång tid att komma fram till slutsatsen. Och då har hon ändå inte avslöjat något mer än att medierna manipulerar. Resten då? För Boëthius har inte klarat av att sticka huvudet utanför mediebubblan som hon befunnit sig i, hon är fortfarande kvar på insidan. Men utanför bubblan finns en verklighet, som är sann även om den inte är besjungen i Expressen. Den icke omskrivna verkligheten består av en massa människor av olika kön och nationalitet som med sitt arbete berikar andra. Och de vet om det. Men de måste jobba i alla fall.