Krönika: Släpp credsargen och öppna käften

Måhända att Pussy Riot är ett kriminellt uselt punkband vars låtar ingen normalt sorterad lyssnare kommer att recitera eller skråla till om tio år – i kontext är detta totalt irrelevant. Trots konstnärligt tillkortakommande är Pussy Riot ett av de hårdaste punkband som funnits. Det handlar inte om musik utan om gärning och dess sammantagna effekt. Pussy Riot fällde stolt ut sitt långfinger likt ett monument över mod, styrka och viljan att förändra. All denna vertikala prakt var för Kreml-cowboyen och semidiktatorn Vladimir Putin att topprida. 
Putins brallor var nerdragna inför en begeistrad global publik och givetvis responderade Vladimir med att bura in tre av medlemmarna. Pussy Riot bad dock inte om ursäkt. Sällan Stellan. Nadezjda Tolokonnikova, en av medlemmarna, sa innan domen skulle fällas: Skämtar du? Självklart ska vi inte be om ursäkt. Han borde be oss och er om benådning. Detta sker alltså i en totalitär regim med lågt till tak och där repressalier för dissidenter ofta blir påfallande kännbara, fysiskt som psykiskt.
I ljuset av detta kan jag inte låta bli att förvånas över att punken slog rot i Sverige i slutet av 70-talet. Ok, det var en engelsk/amerikansk motreaktion på progressiv rock och dess elefantiasis blablabla, men Storbritannien hade framförallt järnsubban Margaret Thatcher. Hon eldade på arbetarklassens hat med okuvlig passion och borde (med all respekt för MC5, Stooges och Patti Smith) få mer cred som punkens urmoder. Inget statsöverhuvud har tillägnats så många hat- och nidsånger som denna touperade tyrann. Morrisseys Margaret on the guillotine får väl ses som den mest grafiska. England hade Margaret, USA hade Reagan.
Vi hade Ola Ullsten...
En mjölktandsfolkpartist som inte ens kunde reta upp en utsvulten isbjörn med ett griljerat vildsvin i famnen. Till detta var sysselsättningen hög bland båda könen, sociala kapitalet högt vilket innebar låg korruption och ekonomin var stabil. Sverige mådde som Frank Andersson på en Miss wet t-shirt contest. Svensk punk bör sorteras in bland de stora mysterierna, såsom Voynich-manuskriptet och Stonehenge. Jag älskade Ebba, Stockholms negrer och KSMB, men retrospektivt känns tidig svensk punk mer som en exercis i obscena bandnamn. Man kopplade ihop folkkära personer med valfritt könsorgan (exempelvis Astrid Lingrens *****), alternativt kombinerade ord som röv, snut, svett, system, moderat samt kött.
Jag förvånas däremot mer idag över att punken inte lockar fler (Luleå fostrar dock föredömen). Klassamhället cementeras, arbetslösheten är skyhög och ett gäng rasistiska moroner har lyckats ljuga sig in i maktens finrum. Tystnaden är förlamande trots höjden i det svenska lagbokstaket. Ordet är fritt, men det blir på sin höjd en Revolution!!-tweet, en utsläppt mink eller allmän popvänstersmartness.
Dags att vakna, lilla visaren står på 30-tal. Om det finns en tid där svenskt musikliv borde släppa credsargen och öppna käften så är det nu.