Krönika: "Vi bör fokusera - komma på vad vi är bra på"

Äntligen är 00-talet över. Inte för att det varit dåligt men det är skönt när tiden går, att det händer grejer. Man kan vända blad, sätta upp nya mål. Löften. Löften vid ett decennieskifte borde se lite annorlunda ut än vanliga nyårsditon. Lite mer som förhoppningar, lite mer som spaningar. Jag är typ sämst på att förutse grejer. Jag hoppas lite men ofta på fel grejer och ändrar mig lätt. Spontant tycker jag det vore härligt om vi distanserade oss ännu mer från 90-talet. Ännu mindre ironi, tack. En enkel form av mobbning, så enkel att den knappast märks, är att göra sig lustig över andras dumhet. Man enas i kommentarfältet på någons blogg om att före talare (skrivare) inte hade trappor ända upp. Och så driver man lite med den människan. Är det riktigt lyckat märker aldrig personen i fråga det ens. Då kan man fråga sig om det verkligen var mobbning. En ej registrerad förolämpning kanske inte är en verklig förolämpning. Trädet som faller i skogen men ingen som hör, hela den problematiken. Men det kommer att slå tillbaka. Man blir mer och mer plump och förr eller senare märker sagda dumhuve vad som pågår, och man är plötsligt en mobbare. Jag hatar att bli driven med. Jag har gjort mig av med folk som drev med mig och kommer att göra det igen, skulle det åter inträffa. Jag råder er att göra detsamma. Eller åtminstone att högtidligt och tydligt lova det. Om inte för annat så för att göra pennalisterna osäkra. De som driver med folk, gör andra illa till mods och på sin vakt, kan gott få smaka på samma medicin. Vi har inte tid med deras skit. Det är tiotalet nu, vi fokuserar på att göra andra grejer än att oroa oss. Jag tycker överhuvudtaget vi bör fokusera mera. Komma på vad vi är bra på, passa in det i ett sammanhang där vi gör så mycket nytta som möjligt och sedan göra det. Att ta skit bör inte höra dit. Inte heller att ge. Det här är ju det allmänna. På ett personligt plan kan löftena förstås se helt annorlunda ut. Det duger dock inte med de vanliga om att sluta äta godis, sluta röka eller börja träna. Jag tycker man ska lova mer allmängiltigt. Jag lovar att lyckas. Jag ska förändra somligt i mitt skriftspråk. Jag ska ställa högre krav på mig själv i egenskap av skrivande människa och i förlängningen även på den som kan tänkas vilja läsa. Den sortens löften. Jag ska lära mig att skrika som Lee Dorrian och att sjunga hårt i falsett, ungefär som Robert Plant eller Brian Johnson. Jag har tio år på mig. Jag vandrar här tämligen improviserat mellan allmänna utfästelser och personliga, rent av privata, föresatser. Det är en del i det här. Jag vill knyta ihop dessa två världar, den språkliga och den subjektiva. Jag vill att man ska kunna se skillnaderna om man anstränger sig. Det går sådär men även här har jag tio år på mig och helt omöjligt är det inte för någon, inte ens för dumhuven som inte begriper om man driver med dem eller ej.

Krönika: "Vi bör fokusera - komma på vad vi är bra på"

Mattias Alkberg tycker att han är dålig på att förutse grejer, fast han hoppas lite även om det blir på fel grejer.