Krönika: Tävla mot bättre

Hade bara hört gamla jämförelser mellan Luleå och Umeå, där Umeå ständigt är den vinnande staden. Vad det än har handlat om kultur- och nöjesmässigt. Och det stämmer ju givetvis. Till att börja med är medelåldern i Umeå sinnessjukt låg. Näst lägst i Sverige, har jag fått berättat för mig. Näst efter Uppsala. Fast det har jag inga som helst siffror på, men jag tycker det märks. Vi började fredagen med att gå till krogen Krogen. Där var det punkspelning. Invasionen, med Dennis Lyxzén (självklart spelade Umeås ansikte helgen jag var där, vad annars?), plus två andra band. Sjukt mycket folk. Trevliga och skämtsamma vakter. Rätt billig öl. Man kunde prata med främlingar. Ansett som ett lagom sunkigt hak, i Umeå-mått mätt. Alternativen den fredagen var två studentklubbar samt cirka fem ställen till i centrum. Dagen efter gick vi och såg på hockey (vad gör man inte för sitt sällskap och sin sovplats) på Allstar. Där fick vi en personlig värd som skötte våra beställningar vid bordet hela kvällen. Folk var intresserade av tv-apparaterna, alltså sporten, och än en gång var vakterna trevliga. Helt olikt en annan sportbar med samma namn i en annan stad. Sedan vidare till Schlagerbar & Cover Club. Hälften schlagerdansgolv, hälften liverock av coverband. Kapacitet för typ 1.500 pers. Glada prestigelösa människor på ett ställe gjort för dem. Efter det var det dags för Scharinska. Ett riktigt ställe där riktiga band spelar. Det nordligaste riktiga stället i Sverige. Ett ställe som Debaser, Sticky Fingers, Storan, KB, Smålands, etcetera. Sedan fanns det ju andra möjligheter också. Kan ni tänka er det? Alla de alternativen. Hade det slumpat sig så att jag, som sextonåring, flyttat till Umeå i stället för Luleå hade det varit helt obegripligt att förstå vad som egentligen finns här. Hur man kan välja detta. Här i Luleå finns: Punk utan skateboard. Punk utan politiskt engagemang. Hardcore utan vegansk kost. Uteställen utan scener. schlagerdrottningar och electrohipsters på samma sportbar(!). Ingen tvål eller toalett/servettpapper på någon toalett efter klockan 23. En helt, till synes, oengagerad mentalitet. En mentalitet som gör att man tycker att Umeå är så jävla duktiga. Så organiserade. De kan som inte bara spela musik. Nej, de måste rädda världen också. Samtidigt som de ler. Man kan inte bli full där heller. För då måste man skämmas. Fast man blir säkert förlåten också. För i Umeå är de inte smalögda. Man får en chans till. Alla som inte bott i Luleå, och dagligen tankats med metaironisk bensin för att höra till eller orka med, kan heller inte förstå. Det är svårt att säga att "jag vill ändå inte vara med" fast man vill det. Det är svårt att tävla mot något som är bättre. Man kan bara bli bäst på att vara sämst. Men det är något de aldrig kan ta ifrån en. Till exempel en negativ krönika som bara kör fast. Om man tänker efter är energin i det svårslaget vaken. Inte ett frö kanske. Men ett hål i jorden, en plats för ett frö att någon gång kunna gro. Kort och gott - en plats för förändring.

Krönika: Tävla mot bättre

Jag var i Umeå förra helgen. Första gången i mitt liv. Jag åkte dit och hälsade på en kompis som flyttat dit för att studera. Jag var peppad på utelivet. Jag visste inget om det.