Krönika: Tankar i utmattningens tid

Semestern tog slut med en skräll. Just som jag förberedde mig att gå till jobbet slog den till: Febern, ledvärken och olusten. Kanske influensa, kanske en illasinnad bakterie - för den sjuke som bara ligger där och tröttglor spelar benämningen mindre roll. Som tur är tillfrisknar de flesta av oss, även om man får vänta på krafternas verkliga återkomst. Så därför står man plötsligt här, lite vilsen i en vardag som så här års innebär en hel del presskonferenser. Roligare kan en journalist ha på jobbet, om man så säger. För att inte tala om läsarna, funderar jag som under några veckor av sommaren gottat mig åt brittiska tidningar med sin oemotståndliga blandning av fakta, tyckanden och kommentarer - allt i en enda salig röra. Men det skrivs också bra här på hemmaplan -
reportage och texter som oväntat ruskar om, fördjupar, drar iväg med ens tankar. En av favoriterna just nu är tidskriften Filter, som blandar långa och korta texter om höga och låga ämnen som tillsammans skänker en känsla av att allt faktiskt är möjligt. Det kan ju jag säga, medan andra säger något helt annat. Nu säger jag upp tidningen, skrev till exempel en man efter att Filter publicerat ett långt reportage om flickfotografen Bingo Rimér. En enda artikel och man säger upp prenumerationen! Vad begär människan - att varje ord som skrivs i en tidning ska passa just honom? I mitt utmattade tillstånd drog jag ganska stora växlar på det där uttalandet. Tänkte att det kanske har att göra med tidens tilltagande individualism, det som emellanåt faktiskt också kan uttalas egoism på ren svenska. Att tanken på att läsarkretsen är sammansatt av väldigt många med väldigt olika intressen, att allt inte kan och bör passa alla hela tiden, inte längre gäller. Så här inför valet kan jag rekommendera Bengt Göranssons lilla bok Tankar om politik (Ersatz). Göransson, som en gång i världen var kulturminister i en socialdemokratisk regering, är och förblir en folkbildare - ett ord som i mina öron klingar positivt. Lättuggad är den inte, boken kräver sin läsare, där finns emellanåt ett betydande men stimulerande motstånd när Bengt Göransson ger sig i kast med politikens och demokratins idé och inte minst med ordens betydelser. Ta det här med skillnaden mellan ett ord som "skattebetalare" och ett ord som "medborgare" till exempel. Nuförtiden, skriver Göransson, säger politikerna praktiskt taget aldrig att de företräder medborgarna. I stället representerar de skattebetalarna. Medan medborgaren har ett ansvar, men också skyldigheter, för sin del av samhället ses skattebetalaren som köpare av nyttigheter som tillhandahålls av samhällsapparaten. Medborgarens perspektiv omfattar således alla, medan skattebetalaren har den egna personen i fokus. Uttryckt i politiskt innehåll: den som representerar ett medborgarperspektiv ser det som sin uppgift att försöka förse alla som behöver en rullstol med hjälpmedlet, medan den som företräder skattebetalaren först och främst funderar över hur mycket man kan begära att människor ska betala för att just du ska få din rullstol. Skillnaden är ganska stor. Och inte behöver man vara någon Einstein för att räkna ut vilket perspektiv
som dominerar den pågående valrörelsen.
Det klarar till och med den utmattade.