Stephan Mendel-Enk, före detta sportkrönikör på DN och författare till boken Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet, höll i måndags föredrag på Lillan i Luleå.
Tanken var att ett samtal skulle följa föreläsningen, en debatt om jämlikhet genom manliga könsglasögon (ja, jag vet att man säger genusglasögon, men könsglasögon målar en betydligt mer underhållande visuell bild - jag skulle även kunna tänka mig att byta ut ordet glasögon mot något annat optiskt hjälpmedel), och panelen utgjordes därför såklart av fem män. Tyvärr verkade merparten av dessa män mest intresserade av Mendel-Enks jetsetanekdoter från sin tid som reporter vid stora sportevenemang och följaktligen blev kvällens resultat inte ens en dödsryckning framåt i genusdebatten.
Vad de kom fram till var i nivå med "det är ju synd att kvinnor fortfarande har lägre lön" och "att misshandla en motståndarsupporter till döds är inte ett acceptabelt sätt att visa hängivenhet till sitt favoritfotbollslag" - självklara poänger utan någon slags progression. Bara vid ett tillfälle glimtade det till i könsmonokeln, då den äldste av debattdeltagarna sade att "manlighet" ju faktiskt också har positiva konnotationer och insinuerade att de, till skillnad från kvinnor, hade en stark tävlingsinstinkt. Den yngste, för
övrigt den ende som verkade mer intresserad av det aktuella ämnet än fotboll, kontrade med att fråga om han verkligen menat att kvinnor inte har någon tävlingsinstinkt. Äntligen! Det här var vad debatten borde ha handlat om: könsbundna egenskaper som alltför många tar för givet, trots att de in i minsta detalj borde ifrågasättas, dissekeras och i slutänden - förhoppningsvis - avfärdas som indoktrinerade, snarare än medfödda. Men nej, den gamle mannen bara hostade fram en bortförklaring och moderatorn bytte samtalsämne till VM 2002 eller något.
Åsa Petersen poängterade i en krönika om föreläsningen att Stephan Mendel-Enks analys av vad som är typiskt manligt var så träffande att både han och publiken totalt glömde bort att undra över varför det egentligen är så. Han berättade om fotbollshuliganernas musketörplattityder och hur de överensstämmer med en manlig nördighet som återkommer både hos World of warcraft-fanatiker och socialt inkapabla men ofattbart intelligenta akademiker. Män dedicerar all sin tid åt ett ändamål och blir bäst av alla på just det, men negligerar allt annat i livet.
Förvisso en intressant iakttagelse, men ska man verkligen analysera mannens givna roll i samhället så måste man ha betydligt skarpare glas i falloskikaren. Gå på djupet och dra upp det med roten, så att säga. Är den ovan nämnde tävlingsinstinkten, nördigheten och dedikationen kvaliteter som män, inte kvinnor, föds med?
*SPOILERS*
Nej. Män befinner sig i en kollektiv kris nu, i alla fall om man ska tro Erik Helmersson, författare till romanen Den onödige mannen. Vi krisar för att vi, i takt med att patriarkatet avvecklas, inte längre har en definitiv mansbild att rätta oss efter. Vi tittar på Mad Men och låtsas att vi uppskattar den välskrivna skildringen av en segregerad men intressant tid, men egentligen önskar vi att vi var Don Draper, med multipla älskarinnor och ett högkalibrigt jobb som ursäkt för att inte behöva träffa familjen.
Problemet är att män som betraktar genussituationen genom genitalpincené alltid verkar vilja hålla fast i, om än omvärdera, begreppet "manligt". Det spelar ingen roll vad de innebär, så länge de fortfarande kan tillhöra gruppen "män" på mer än bara ett anatomiskt plan. Och om man nödvändigtvis måste bygga grunden till sin identitet på könstillhörighet tror jag att man är fel ute från början.