Kritiken och författaren. Nyss var ämnet aktuellt, jag tänker på nobelpriset till Mo Yan, skulle världens finaste pris gå till en icke-disssident, en författare som inte protesterade öppet mot regimen? Ett antal kritiker visste bestämt att så inte borde vara fallet, ett mindre antal hävdade någonting annat.
Som jag tror är intressantare. Vi tar det grundligt; vi är alla kritiker som Thomas Anderberg säger, vi gör våra val och läser. Låt Kerstin Thorvall vara exemplet. I sin sista bok, Upptäckten, visar hon vilken dålig förälder hon varit, obehaglig, självisk, barnen vill inte umgås med henne. Men så lysande hon skriver det. Fullt av motsägelser, knappast den djupaste av analyser, men hon kan formulera sig. Så att man träffar henne i det mest allmänmänskliga, just den punkt där man umgås med världens litteratur, när allting fungerar.
Kritiker gör sina val, läsare gör sina, och alla är kritiker i det ögonblicket, när vi accepterar den andres text och den accepterar oss.
Eller denne Knut Hamsun. Som ger sin nobelmedalj till Joseph Goebbels, hyllar Quisling, stödjer de nazistiska ockupanterna och tar in på pensionat för att kunna skriva ostört. Medan hustrun sköter gården, kreaturen, barnen, alla sysslorna. Deras äktenskap är en dödsdans.
Efter kriget skrev han På igenvuxna stigar som är så lysande att den liksom växer fast i sinnet under läsningen. En politisk idiot som aldrig förstod sin idioti. Och inte förminskas den av böckerna och inte förminskas hans geni av allt vi vet. Han står där och vi måste hela tiden se honom i ögonen.
Där finns det universella i läsningen, vi måste hela tiden möta det storslagna och fläckarna, och undvika sammanblandning av god moral och god litteratur. Och ibland undrar jag, hos de storordiga moralisterna, den där rädslan och viljan att städa upp, göra undan, ställa till rätta, vad är det? Gäller högmoralen även författare som lever i demokrati, vilka makter ska de konfrontera för att duga till? Och vad med kritikerns moral?
När blev världen hel och ren? I statyerna och priserna, säger ni och jag säger; statyer haltar och faller, medaljer ärgar. Men läs orden, även i det låga och dumma finns vi där, deras representation är vår representation.
Och nobelpriset går faktiskt till litteratur, inte till moral, det är konstform vi talar om. Som annan konst letar den människans form.
Jag läste att Szymborska någonstans skrivit hyllningar både till kommunistpartiet och till Stalin. Så var hon då bara en liten politrukdiktare? Och hela mängden av litteratörer som inte hamnade i fängelse för sina ord, de var då kollaboratörer till makten? Även Herta Müller publicerade sig under diktaturens tid, men kräver omedelbart dissidentskap av Mo Yan. Den goda viljans inkvisition gör kritikern mäktig men konsten ont. Det glesnar i hyllorna när de gjort sina val, det stramar upp sig i leden bakom dem, litteraturen har äntligen fått sin moraliska kanon. Och om ni för ett ögonblick tror att Mo Yan förgyller den kinesiska diktaturen, gör då omaket att läsa några sidor av honom. Han kommer att se er.
Så fortsätter vi, i nästa bok och därefter nästa; ser författaren mig, ser jag författaren?