För var minut som går tycks livet däruppe allt mer fjärran. Mörkret är kompakt, tiden mister sin betydelse. Känslan av raspig vägg mot ryggen, den fuktiga luften i lungorna. Härnere får enskilda sinnesintryck, som annars dränks i tusen andra intryck, kraften av explosioner.
Jag sitter på botten av en torrlagd brunn tillsammans med Toru Okada, huvudperson i Haruki Murakamis storslagna roman Fågeln som vrider upp världen, utgiven på svenska 2007.
Murakami skriver:
”Här nere har jag alltid på mig mina gamla tennisskor och min plastklocka, den jag hade på mig första gången jag kom ner i brunnen. De här föremålen har samma lugnande inverkan på mig som baseballträet. Jag tittar efter i mörkret så att de verkligen har nära kontakt med min kropp. Kollar för att se att jag inte är separerad från mig själv. Öppnar ögonen och sluter dem igen efter en stund. Det gör jag för att enklare få mörkret inom mig att bli lite mer likt mörkret runtomkring mig. Tiden går. Snart mister jag som vanligt förmågan att skilja mellan de två typerna av mörker.”
Toru Okadas livskamrat Kumiko har plötsligt försvunnit utan vidare förklaring. I sökandet efter henne möter han udda existenser och öppnar dörrar till parallella universum i det mänskliga medvetandet. Långa stycken av boken utspelar sig på botten av en brunn. Jag älskar varje sekund jag får sitta där med honom.
Semesterlitteratur väljer jag med omsorg. Tiden är för värdefull för att klättra ned i fel brunnar. Jag läser författare som jag har på känn kommer att slita själen i stycken för att sedan lappa ihop den på ett nytt, lite annorlunda och kanske klokare sätt. Författare jag borde ha stiftat bekantskap med för länge sedan, men saknat tid eller ork.
För något år sedan läste jag Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. En insiktsfull skrift om kropp och tanke, löpning och kreativitet. Boken tippade inga inre världar över ända men där fanns en röst som sade mig: Du kommer att älska den här mannens romaner.
Mycket riktigt.
Min sommarförälskelse heter Haruki Murakami. Efter att ha sträckläst Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen vill jag bara ha mer.
Det är dags att äta. Familjen ropar på mig, flera gånger.
Medan jag har suttit på brunnsbotten med Toru Okada har semesterlivet ovan jord pågått som om allt vore precis som vanligt. Min partners bror har kört monstergräsklippare utanför sommarstugan i Roslagen, kött har lagts på grillen, småkusinerna har tjoande hoppat upp och ned på studsmattan, en hund har fått en fästing och en geting har barrikaderat sig på utedasset.
Jag klättrar upp ur brunnen, slår ihop boken och reser mig ur soffan, äter grillat griskött, dricker rödvin och spelar kort med min älskade familj. Och någonstans där, mellan skratten och munhuggningen på verandan, noterar jag att tillvaron fått nytt lyster. Färgerna tycks klarare, rasslet i lövverken krispigare.
Jag lovar mig själv att avsätta mer tid till läsning i höst.