Krönika: "Popartistens uppgift är att dölja stöld"
Dagens nöjeskrönika är signerad av Klas Granström och handlar om hur man stjäl goda låtidéer utan att det märks.
Foto:
Jo, jag skrev Melody Club (sluta höja på ögonbrynen). Det är konstigt det där, vilka som får spela på Way Out West eller Arvika - mot för vilka som avfärdas som får spela på marknaden i Gränna. Vilka som pryder omslaget på Sonics årsbästalista (hej Matti) och vilka som är med på baksidan av Absolute Music. Speciellt i Sverige, inbillar jag mig. Landet som födde Abba, ett av världens mest framgångsrika popband genom alla tider, som vi svenskar då unisont stötte ut, hånade i recensioner och avfärdade som pengakåta. Även om jag låter det vara osagt att Melody Club en dag kommer anses som ett av världens bästa popband, så är det ändå intressant och värt att ibland påminna sig om att Melody Club får (trots att de skriver mer kvalitativa låtar än väldigt många) leva med omslag i Okej, bottenbetyg i riksmedia och hånfulla kommentarer av kreddmagasin. Framför allt är det nyttigt att ibland påminna sig om varför. Att vara popartist handlar om att dölja stöld, och att göra något lite annorlunda av stölderna än alla andra. Alla ackord är ju nämligen tagna och det finns inte längre många textrader som kan förvåna. I image, i presentation och i förpackningen däremot, där kan du skilja agnarna från vetet. Just det där är väl både styrkan och svagheten med popmusik. Man måste inte uppfinna hjulet igen, men man måste se till att göra det trovärdigt. Pop som slår igenom både brett och hos kritikerna balanserar alltid på gränsen mellan banalt och genialt. Popmusik är, mer än någon annan genre, lika mycket ett koncept som det är själva låtarna. Bäst just nu i grenen presentation är Lady GaGa. Lyssna på RedOnes instrumental till valfri superhit så får du själv höra, det är ingenting speciellt där alls. Inga ackord som får dig att välta stolen, inte ens ett hantverk eller sound som står ut. Det enda som står ut är GaGas sätt att få ut sitt budskap. Utan hennes sätt att blanda glamourrock, New York-dekadens och burlesk sexighet skulle RedOnes poppärlor som bäst landat i någon reklamfilm för Billys panpizza om du frågar mig. Just där, i presentationen, brister också Melody Club. Det är helt enkelt något med den där approachen som ett gäng helt vanliga killar från Växjö som klär sig i tajta svarta jeans för att de vill få oss att glömma att de är just helt vanliga medelklass-
killar från Växjö, som gör det. Vi ser ju att de vill vara Iggy Pop men ser ut som JC, att bakom textraderna finns ingen protopunkscen utan förmodligen bara ett pensionssparande. Skulle de däremot klä sina (fantastiska, egentligen) ackordföljder i säg, en helt ny ungdomskultur, skulle det dock se helt annorlunda ut. Synd att de föddes i Växjö bara.
Så jobbar vi med nyheter