Kulturjournalister och kritiker har nämligen funnits länge på tidningen, redan i slutet av 1800-talet kan man läsa de första recensionerna av de kringresande teatersällskapen som gästade Norrbotten under den isfria tiden på året. Inte bara det - en del av de texter vi i dag gärna tänker oss som kulturjournalistik fanns redan från början i tidningen, egentligen kan man säga att det var med den sortens texter allting började.
För den dramatik som vi nutidsmänniskor gärna förknippar med dagstidningar dyker upp först någon gång efter Första världskriget. Fram till dess skrevs artiklarna som löpande texter, spalt upp och spalt ner. En och annan överskrift klämdes dit, men aldrig några braskande rubriker. I våra samtida ögon liknar det mesta från den tiden en pågående berättelse med gott om kommentarer om världen runt omkring.
Redan vid början av förra seklet började recensioner och artiklar om kommande kulturevenemang att samlas under vinjetter som "Teater och musik", men det skulle dröja åtskilliga år innan kulturmaterialet fick egna sidor. Och jobbet som redaktör förblev en deltidssyssla som sköttes av en lämpad skribent.
Någon brist på kunniga kulturskribenter har Norrbottens-Kuriren inte heller lidit genom åren. I ett jubileumsnummer från 1926 presenteras redaktion och frilansare med text och bild. Förutom chefredaktören Hugo Lindgren, aktiv lokalhistoriker, nämns bland andra Arvid Moberg. Vid tillfället vistas han i Paris varifrån han förser Norrbottens-Kurirens läsare med iakttagelser och berättelser. Moberg skulle senare komma tillbaka till tidningen för en mycket lång och innehållsrik karriär.
Senare skulle Gunnar Söderholm, signaturen Cyrano, bli en mytomspunnen skribent på Kuriren. Bara häromdagen påminde någon mig om en av hans bulldozersågningar, trots att det var länge sedan han dog.
Precis som den älskvärde Gunnar Lindgren fortsatte Cyrris att skriva musikkritik efter uppnådd pensionsålder. För Gunnar Lindgrens del hann det bli många år och jag saknar honom. Tillsammans med Gunnar upphävdes trivialiteter som åldersskillnader. Tidiga morgnar kunde han komma indansande på redaktionen där jag satt och försökte gnugga sömnen ur ögonen bara för att fråga om jag hade hört den där fantastiska bluesgitarristen som spelat i radion i natt eller om jag möjligtvis lyssnat till den svängiga stråkkvartetten som kom lite senare?
Långt före Spotify och internet kunde jag under sena och stressiga kvällar på redaktionen ringa hem till Gunnar och sjunga en snutt från ett musikstycke, i desperat jakt på titel eller upphovsman. Inte nog med att han kunde svaret, han hörde dessutom alltid vad jag sjöng!
Med sådana föregångare är det ingen idé att göra sig bred och när chefredaktören Peo Wärring 1993 bestämde sig för att anställa en kulturredaktör fick jag jobbet.
Åren går fort när man har roligt och nu är det dags för mig att dra vidare till andra arbetsuppgifter här på Norrbottens-Kuriren och 24 Norrbotten. Men något storstilat avsked blir det inte - i mån av tid kommer jag att fortsätta skriva på kultursidan. Med andra ord: på återseende!