Jag har på detta utrymme klagat en del på Luleåkalaset och deras oförmåga att arrangera en festival där musikintresserade känner sig lika välkomna som andra fyllerister. Detta baseras på tidigare erfarenheter, att man misslyckats med detta tidigare. Att man knappt ens verkar ha haft det som ambition. Men jag blir så väldigt gärna överbevisad. Och alla seriösa och lyckade bokningar berömmer jag.
Söker problem
Luleå har alldeles för få festivaler. Inte verkar Luleå, eller rättare: somliga krafter i Luleå, vilja ha fler heller. Man söker problem, nyheter som inte är nyheter. Men det blir inte automatiskt grävande journalistik för att man viftar med en spade. Det måste rimligen finnas något att gräva i.
Några exempel. Ingen vet i skrivande stund om det blir eller inte blir någon Musikens makt i sommar. Det är alltså, än så länge åtminstone, inget att skriva hem om. Somliga ska ändå "avslöja" detta. Insinuera problem där inga problem finns, än så länge i alla fall.
Festivalens förutsättningar
Stora salen på Kulturens hus tar in 1.000 personer och 1.500 biljetter är släppta till Minus 30 i helgen. Skulle dessa sälja slut ryms alla inte i Stora salen när Håkan Hellström eller Säkert spelar. Vad är det med det då? Det är en festival, alla som går på festival vet hur det är.
Idun, största lokalen i Umeås Folkets hus tar in ungefär 1.500 personer och till varje dag på Umeå Open kommer det ungefär 2.600 personer. Det är inget problem och ingen påstår att det är ett problem. Det är festivalens förutsättningar. Det är alla festivalers förutsättningar. Festivaler planerar för den sortens problematik. Det är därför man har flera scener, där exempelvis de som gillar hårdrock kan se hårdrock medan Hellström eller Säkert spelar. Och kommer man inte i tid, skulle det vara fullsatt och man inte kommer in, ja, då kommer man inte in.
Vad skulle arrangörerna göra i stället? Luras? Bryta mot lagen? Inte ha någon festival överhuvudtaget? Tänka att om några inte får se en sak så ska inte andra få göra det heller? Festivaler går ut på att se mycket och missa en del. Att stå med programmet i handen och tvingas välja, inte hinna, uppleva något oväntat. Gilla en del, men inte annat. Prata om det med andra. Framför allt vill man dela den här upplevelsen med andra. Ganska likt upplevelsen man söker när man ser på eller praktiserar idrott, faktiskt. Men somliga krafter i den här stan vill ha problem och motsättningar. Man söker den vassa kanten i stället för den sköna upplevelsen. Det är inte nyhetsrapportering, det är kverulans. Populistisk och, skulle jag vilja säga, typisk Norrländsk kverulans.