Folk går mangrant ut på stan trots ganska intetsägande artistbokningar, trots att förhållandena jämfört med andra stadsfestivaler är undermåliga.
Förra helgen var jag på Storsjöyran, och i minsta lilla viltkebabstånd kunde man betala med kort. Ingenstans på Luleåkalaset kan man det. Inte ens på näringsinrättningar utanför området var det en självklarhet. På en närliggande restaurang var kortläsaren trasig hela torsdagen och en lång stund på lördagen. Inte ens på mackarna kunde man göra kontantuttag när man handlade, något som är en självklarhet alla andra dagar. Det kan låta som ett lyxklagomål, men med tanke på att det på området fanns en enda bankomat som självfallet genererade kilometerlånga köer är det ett högst verkligt problem.
För vem är Kalaset till för? Det känns som att hela Luleå mobiliserar sig mot festligheterna snarare än att man visar någon slags intresse av att kränga sitt, ja, vad det nu månde vara man har till försäljning. Jag menar, om man är affärsidkare borde det väl ligga i ens intresse att kapitalisera på folk lust och behov av att handla? Och som arrangör av en stadsfestival borde man väl underlätta för de som betalat plats för att sälja sina oxfilérullar eller sina plastflaskeöl? Men om folk är beredda att acceptera detta, och det verkar ju onekligen vara fallet, så bör jag kanske inte säga något om det? Jag kan uppriktigt inte se att någon annan än fylltrattar och kåta ungdomar verkligen får ut något av det hele.
Men jag menar inte att det är något större fel på det, dessa grupper måste väl också få utlopp för sina önskningar en helg om året eller så ...
Och inte kan jag klaga på arrangörernas välvilja heller. Alla på kansliet var supersnälla och hjälpsamma, och efter att ha påpekat en del brister rörande att som journalist ta sig snabbt mellan scener och pressrum (alltså, att inte behöva springa runt hela centrum för att gå in genom den enda ingången till hela festivalområdet) så åtgärdades detta omedelbart.
Och visst var det en del bra konserter, och nog var det bra med folk på allt som var tänkt som publikdragande. Extra roligt att Movits hade störst publik av alla dessutom.
Allra sist på lördagskvällen spelade danska Lene Ströyer på bluesscenen, och där och då kunde man se ett tvärsnitt av Luleå, av folksjälen, på gott och ont. Tämligen medelmåttig musiklärarblues, ett sorlande tält, fullt med människor som kanske inte är så musikintresserade egentligen, men som gärna har ett soundtrack till sista stora festen för sommaren. Men det var absolut ingen dålig stämning, inga smockor hängde i luften och man skramlade fumligt men glatt ihop sina sista småpengar till en sista öl. Och så var det slut för den här gången, och inget mer med det. Luleå i ett nötskal.