Krönika: "Lasse Stefanz-strumpor på Nobelfesten"

Jag har länge drömt att få dansa med prinsessan Madeleine. Visst, syster Victoria kan också duga. I värsta fall kan jag ta en svängom med mamman. Men helst av allt skulle jag vilja sväva runt på vacker parkett med Madde. Kanske en häftig bugg till Streaplers? Det är nämligen vad en stel prinsessa behöver. Men det har ju bara varit en dröm. Fram till för någon vecka sedan då vi hamnade på samma fest, Madde och jag. Visserligen var vi inte ensamma i lokalen. Där i Blå hallen i Stockholms stadshus var det väl tusentalet andra gäster, men det kändes ändå som att det bara var vi två. Åtminstone kände jag så. Kvällen började med att jag blev kroppsvisiterad in på bara manschettknappen. Nobelfesten är inget Säpo skojar bort. Plötsligt ljöd fanfarerna och hela kungafamiljen ringlade in. Jag försökte vinka lite åt Madde, men hon hade fullt upp att hålla liv i någon pristagare, modell äldre. Maten åts och jag hade fullt upp att spana på prinsessan. Mot slutet av måltiden gick jag upp i Gyllene Salen där vi skulle dansa dansernas dans på festernas fest. Madeleine skulle bli biten direkt och jag skulle slippa åka ensam till Dansveckan i Malung. Precis där trappan viker av och blir den långa balkongen stod jag när hela sällskapet från honnörsbordet traskade upp. Jag bugade lätt mot kungen och drottningen och då kom hon ... tiden stod stilla och jag fick tunnelseende. En lätt bugning och sedan förde jag in henne i Gyllene Salen. Trodde jag. När jag bugat klart hade hon passerat och jag fick istället ögonkontakt med hovdamen fru Trolle, 195 år. Några sekunder senare hade alla gått in till Prinsens galleri dit pressen inte var välkommen. Trots det tillfälliga nederlaget gav jag inte upp. I stället stärkte jag mig med nobelchampagne för 120 kronor glaset (för övrigt smakade det spolarvätska) och stod vid dörren och väntade. Orkestern Ambassadeur spelade upp och sällan har jag sett så många extremt välklädda människor dansa så dåligt. De flesta vet nog inte ens vad dans är, möjligen har nobelpristagarna läst om det i teorin vid något universitet i Kanada. Fast underhållningsvärdet var mycket högt. Ibland prickade Carl Bildt en takt, fast jag misstänker att det var av misstag. Men någon Madde syntes inte till. Kanske var hon lite blyg. Det är ju alla i början. Eller kanske bytte hon om till mera bekväma buggskor. Tiden gick och jag började ana oråd. Det kändes i magen att något var fel. Säpovakterna var färre och jag gick fram till ett fönster och såg precis ett par stora svarta limousiner glida iväg. Så nära henne, så långt borta. Vi som skulle dansa hela natten. Men nu var goda råd dyra. Vem skulle nu bli den utvalda? Jag gick ut i salen och tittade (eftersom jag skelar kan jag titta både rakt fram och åt höger samtidigt). Och där var Hon, min utvalda dam! Jag stegade fram, bugade och bad om en dans. Hon tackade ja och så svävade vi ut till tonerna av Tom Jones. Vi var förenade i musiken, Maud Olofsson och jag. Minsann började vi prata dans eftersom hon haft ett förflutet i logdanssvängen i Norrbotten. Jag visade mina Lasse Stefanzstrumpor som satt som en smäck under fracken. Så där på Nobelfesten, i Gyllene Salen, pratade vi Vändträsk, Sunderbylogen och gamla dansband. DET hade aldrig Madde kunnat göra. Så tack för dansen Maud. Jag väntar på dig nästa år ...