Krönika: Jag tänker på livet mellan husen

Va gnällig du lät, säger han som jag springer ihop med på stan.
Han hade hört mig på P1:s Nya vågen, där jag diskuterade Stefan Jarls nya film Godheten.
Filmen handlar om vår tids girighet, är inte märkvärdig som film – filmen tyngs av fakta som inte gestaltas och saknar förbryllande nog nästan helt kvinnliga röster – men däremot är ämnet värt att uppmärksamma igen och igen.
Kanske kom sig gnälligheten från samtalet som inledde programmet. Det handlade om TT:s nedläggning i hela Norrland (jag skojar inte) och som vanligt fick man höra en mediechef sitta och säga att förändringen inte skulle märkas särskilt mycket. Som tur var fanns Mats Svegfors på plats och kunde säga det som vi alla går omkring och tänker: Varför ställer sig ingen tidningschef upp och säger någonting i stil med att till detta är jag nödd och tvungen av ekonomiska skäl, vi ska försöka göra det bästa av situationen, men självklart är vi oroliga över hur det kommer att påverka läsarna, tittarna, lyssnarna. För att inte tala om demokratin.
Något sådant skulle kanske kunna trösta ett tigerhjärta en smula.
I sammanhanget sade Mats Johansson, TT:s chef, att det inte längre spelar någon särskilt stor roll var i landet redaktionerna är placerade, ett häpnadsväckande uttalande om man tänker på innehåll snarare än på form.
Själv sökte jag mig en gång i tiden aktivt till Luleå eftersom staden och Norrbotten var ganska framträdande i dåtidens media. Härifrån sändes ungdomsradio, här fanns duktiga tv-producenter som gjorde intressanta program, härifrån rapporterade DN, Expressen och Aftonbladet nästan dagligen. För att inte tala om Ekot – tack och lov sänder de fortfarande från Norrbotten. Med andra ord fanns Luleå med på den så kallade kartan.
Hörde en känd företagsledare i Norrbotten tala om ”livet mellan husen”, om hur viktigt det är att fylla just det utrymmet med ett intressant innehåll. Ett varierande innehåll som attraherar många människor, inte bara några få.
Tänker på allt som hänt i Norrbotten sedan rikstidningsredaktionerna lades ner. På allt som fortsätter hända hela tiden. Självklart på de stora industrisatsningarna, men också på allt det där andra. Det som inte är så alldeles uppenbart men som har stor betydelse för att vi ska vilja bo och leva just här. På Havremagasinet i Boden, som öppnar en dörr ut mot världen med sina internationella konstsatsningar. Som av bara farten bildar oss i Egyptens pågående kamp eller i vardagsläget i dagens Ryssland och som i sommar visar konst av storheter som Olafur Eliasson, bara det en stor nyhet för den som vet att värdera den.
Samtidigt som de öppnar fönster mot vår egen konsthistoria, mot ett Boden som sin folkmängd till trots en gång hade flest yrkesverksamma konstnärer av alla Norrbottenskommuner, mot stadens militärhistoria med alla sina hästar och som nu, mot fantastiska folkkonstnärer som Gideon Granberg, Julia Nylund och många fler.
Tänker på Trädhotellet i Harads, på Ishotellet i Jukkasjärvi, på alla bönder som orkar kämpa emot olönsamhet av kärleken till ett yrke och ett landskap, på alla konstnärer, dansare och skådespelare, på alla små och stora entreprenörer som alla var och en för sig och tillsammans dagligen arbetar för att gjuta liv i det där utrymmet mellan husen.
Utan det livet är vi inget, det vet vi nog alla. Vi kan berätta om det här för varandra, men nog vore det väl också bra om berättelserna även kunde nå världen utanför lokaltidningarnas täckning? För hur ska annars någon hitta hit?