Det är 45 minuter kvar till dess dörrarna öppnas till Säkerts spelning.
Medelåldern är låg, skulle nog säga minus 20. Men även om man är ung är man svensk. Klart man ställer sig i kö. Annars är det glest, ingen större anstormning någonstans.
Jag går och kollar på Erik Danielssons affisch- och skivomslagsutställning. Det känns bra att se posters med Devil’s Blood innan jag bänkar mig framför stora scenen. Det är långt ifrån fullt och Annika Norlin med band får kämpa för att jobba upp sin egen entusiasm men publiken lyssnar andäktigt, noggrant, det är därför de inte sjunger med så mycket. Östersund har fostrat en hel generation sångare som tävlar om titeln Sveriges Morrissey, men det är Norlin som vinner. När hon övergår i aaah-ande, mitt i texter är det som att man dör litegrann. Och hon är norrländskt trumpen och hövlig. Det är en komplimang.
Innan Säkert kliver på spelar Gabriel Lidman tre låtar och det är en av kvällens stora överraskningar. Även om ambitionen är lite väl altcountry för min smak så sjunger han som en vit, brittisk soulsångare från 1980-talet. Tänk Paul Heaton, Martin Fry eller Paul Weller. Sättningen med percussion, orgel, elgitarr och akustisk gör det hela ännu intressantare.
På Teaterscenen kämpar samtidigt Populärmusik med sin hiphop inför en gles publik och på April Divine var det tio personer, säger någon. Var är alla? Inte är de då på RAM heller. Och det är synd. För i likhet med recensent Nordlund tycker jag det är fantastiskt.
Det är möjligen ett litet problem det här med att festivalen heter Minus 30. Tror nog Säkert skulle ha fyllt Stora salen om den hetat Plus 35 i stället. Kanske bredden i bokningarna går hem bättre bland folk som varit med ett tag, alltså de som är äldre än 30, om man byter namn? Bäst av allt vore förstås om man skippade åldersfascismen helt och hållet. För även om det är utsålt här så är de tomma scenerna lite sorgliga att beskåda. När Black Metal-veteranerna i Setherial manglar på kring midnatt är det också deppigt. Det beror nog i och för sig också på att jag tycker de är så mycket bättre på skiva. Nyanserna i gitarrspelet försvinner helt och hållet i kväll. Men, igen, kanske det låter så för att Lilla salen är nära nog tom?
Men var de ingen annanstans, publiken, så var de på Håkan Hellström i alla fall. Jag har aldrig sett mer folk i Stora salen, på balkongerna högst upp under taket står folk och dansar. Någon svimmar nere på golvet redan under första låten. Det är kaos, visst, men ett bra kaos. Själv sitter jag högst upp och tycker det är som ett massmöte. Alla jag pratar med efteråt är lyriska. Och Håkan är Håkan, hans dåliga spelningar är som de flestas bästa. Men, alltså, bandet, Augustibuller. De rycks med, de high-fivar, de pussas och det är som en manskurs ute i skogen med machokillar som skriker i ansiktet på varandra, som plötsligt kommit i kontakt med sina känslor. Det är för muskligt för mig, för mycket Born in the USA och för lite Nebraska. Men så blir man kanske när folk svimmar av glädje och extas framför en. Antingen är det här inget man tänker på nere på golvet gramför scenen, men där fick jag ju alltså inte plats.
Håkan kommer tillbaka i sommar, på Luleåkalaset, ser jag efter spelningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Fem minuter efter att man precis sett denna urladdning känns det inte som en så fräsch bokning. Men han är ju bra, jag ser honom gärna hur många gånger som helst. Och jag är övertygad om att tusentals norrbottningar vill det med.
Annars är det precis som en festival ska vara. Vakterna får jobba, så där som vakter jobbar, överförfriskade leds vänligen men bestämt ut. Någon ramlar in i den äckliga rökrutan. Någon tuppar av. Men jag ser ingen som slåss, ingen som ens är på dåligt humör, och tro mig, jag kollade verkligen.
Bra festival! Fyra hästar!