Alla har vi, i större eller mindre utsträckning, behov av att nedvärdera våra medmänniskor, och som frilansare ägnar man sig då och då åt att misskreditera folk med fast anställning. Fatta, säger man, de går till sitt jobb, sitter där på sin stol i åtta timmar och får betalt vare sig de gör något eller inte.
För en tid sedan var vi några författarkollegor som träffades under en dag, och framemot kvällen började det där behovet av att höja vår egen nit till skyarna att växa, en efter en drog igång berättelser som alla gick ut på hur slött det var i arbetslivet.
En hade haft ett vikariat på en tidning. Hon hade själv kommit på en massa reportageidéer, åkt ut och intervjuat och glad i hågen kommit tillbaka till redaktionen och skrivit klart artikeln innan ens halva dagen hade gått. Hennes tillfälliga arbetskamrater hade snopet tittat upp från sina halvt urdruckna kaffekoppar och försökt klämma åt henne med anklagelser om slarv och felaktigheter, naturligtvis utan att lyckas.
En annan hade haft ett städjobb på ett sjukhus. Hon hade städat så snabbt att hon sabbat ackordet. Fack och arbetsledning hade tillkallats och när det till slut visat sig att hon inte kunde arbeta långsammare hade hon fått ett antal källarkulvertar att gå lös på bäst hon ville.
Själv bidrog jag med minnen från ett sommarjobb med vagnsstädning och bäddning på gamla SJ. En orimligt stor del av arbetstiden gick ut på att sitta och vänta på att tågen skulle anlända till stationen.
Någon nytta kunde jag inte göra under den tiden, i stället studerade jag vad som hände med människor som år efter år haft för lite att göra på sitt jobb. Arbetsstyrkan hade delats upp i två läger, man var edsvurna fiender, och all tid som inte ägnades åt städning och bäddning la man på att upprätthålla kriget mellan grupperna.
Röken från cigaretterna låg tät i raststugan, och under den hostades smädelser fram, de gick ut på två saker, att den andra gruppen jobbade antingen för lite eller för mycket.
Frilansare i grupp kan lätt börja låta som feta fabrikörer under nittonhundratalets början, och det var väl det vi till slut kände att vi gjorde, så alla snabbade sig att understryka att på den tiden var vi ju så unga och nuförtiden är det förstås helt annorlunda på alla arbetsplatser, mycket högre tempo, mycket hårdare krav på effektivitet, mycket otryggare anställningsförhållanden.
Men ändå. Betalt får man som frilans bara för levererat arbete och ingen av oss hade haft betald semester eller varit sjukskriven sedan Adam var länsman. Och så var vi igång igen.
Flit och plikttrohet i all ära, men några romaner skapar de inte. Det gör däremot krig bland uttråkad städpersonal. Kanske har jag en bok där. Om nu inte någon av kollegorna snor idén. Nitiska är de förvisso, men med alltför god näsa för en bra story för att betraktas som helt och hållet hederliga.