Den andra Matteifestivalen i ordningen är över och nästa blir förhoppningsvis av om ett par år, men inte under trettonhelgen - då är festivalgeneralen själv enligt säker källa upptagen med annat. Inte för att det torde spela någon roll för publiken om festligheterna flyttas framåt en eller ett par månader, kanske inte heller för musikerna som också de får pussla en hel del för att få ihop familjeliv och skollov så här i julledighetstider.
Kanske är det också så att sångare är friskare lite längre in på säsongen, åtminstone är luften inte fullt så torr och kylan inte lika sträng i februari eller mars, som någon i den luttrade arrangörsstaben funderade kring efter att ha fått ringa in tre ersättare i sista stund till Figaros bröllop.
Inte för att det störde upplevelsen för oss som bänkade oss på Kulturens hus - återigen fick vi uppleva en halvscenisk operaföreställning som var en enda stor glädje, även om allt naturligtvis inte riktigt satt som det skulle.
Men vad spelar det för roll när man får se en eftertraktad dirigent som Louis Langrée lekande lätt bjuda upp orkester och sångare till lustfylld dans kring en kompositör som han av världens operachefer anses vara särskilt bra på, något han själv visserligen förnekar.
"Det finns så många idéer om bland annat Mozart, om hur hans musik ska spelas. Men de flesta tonsättare är ju speciella. I själva verket handlar ju allt bara om musik", som Louis Langrée uttryckte det i ett samtal under repetitionerna av Figaros bröllop.
När Lunds studentsångare krämade på från orgelläkaren i Domkyrkan, när de sjöng utplacerade i hela kyrkorummet eller när de ackompanjerade Peter Mattei i Jan Sandströms arrangemang av psalmen Nu vilar hela jorden är andra minnen jag tar med mig. Liksom deras hyllning till den store Peps Persson med superlåten Oh Boy, som visserligen aldrig kan bli till närmelsevis lika bra som originalet, men i allafall. För att inte tala om Svenska kammarorkesterns lyssnande in mot varandra i deras dirigentlösa konsert tillsammans med den fantastiska Maria Fontosh, som medverkade redan 2009 som Donna Elvira i Don Giovanni - höjdpunkterna var många i årets Matteifestival som kändes festlig, folklig och i det närmaste fullsatt.
Så personligen hoppas jag verkligen på ännu en Matteifestival, även om jag yrkesmässigt inte ser fram emot att bevaka den.
Självklart finns det mycket att förmedla till läsarna - intressanta musiker med många idéer kring musik och konst, goda historier, levande berättelser. Men tiden saknas - alla är upptagna med repetitionerna och den lilla fritid musikerna och sångarna har är dem väl unt.
Därför hänvisas vi journalister till centralt bestämda presskonferenser, något som skulle kunna undvikas om bara arrangörerna ville inleda ett samtal med de lokala medierna - det är ändå mest vi som är där och jobbar. Vi är kanske inte så viktiga för Matteifestivalens artister, men väl för våra läsare och därmed för festivalens publik.
Frånsett det rockar
Matteifestivalen!