Boken heter Fågelsång och om man trycker på en knapp kommer ett kvitter, ett rop eller ren och skär sång. Ortolansparven har nummer 176. Han hörs väl inte så ofta numera, uppfångad av de franska gourmetkockarnas nät och tystad av jordbrukarnas giftmoln.
Men med en knapptryckning så sjunger han för mig, alldeles som från åkerholmens högsta björk. Låter som gulsparven lite grann. Jag har honom och 149 andra fåglar i boken. Den är som en platt och gallerfri bur.
Det finns klara likheter mellan den multimediala fågelboken och Tomas Tranströmers lyrik. Slå upp en sida i någon av diktsamlingarna, vilken som helst, och du hamnar någon annanstans. I överförd bemärkelse rör det sig om ett oväntat kvitter.
Den moderna människan utsätts för ord, de nöter illa och ideligen. Krämare, reklamare, journalister, politiker och diverse bloggare producerar en störtflod av information som är nedsmutsad och brutal. Att då vända sig till en diktare som Tranströmer, öppna sig för hans bildspråk, är en andningspaus. En stunds frihet, där språkets sanna potential återupprättas.
Bokstäverna, de språkfjättrande krypen, lyfter från pappret och smäller fram bilder i läsarens medvetande med en överrumplande kraft. Stjärnbilderna stampar i sina spiltor, flygeln är en glänsande spindel som står darrande i sitt nät av musik, ett hundskalls hieroglyf står målad i luften över trädgården, molnforan rullar.
Det är djärva metaforer, emellanåt står de på kanten och väger, hotar att slå över (bron en stor fågel av järn som seglar förbi döden?), men gör det aldrig, för diktaren har andlös hållit sitt ansikte mycket nära, och mätt bildernas element med sina hyperkänsliga instrumentnålar.
De håller. Han vet att de håller. En professor i metaforisk hållfasthetslära gör inga misstag.
Bilderna kommer inifrån, inte utifrån, och det är därför de utövar en så besynnerlig kraft på läsaren. Alla har sina favoritbitar i Tranströmers diktning, sådant som bränt sig fast; jag hämtar min från Den stora gåtan.
Rentjur i solgass.
Flugorna syr och syr fast
skuggan vid marken.
Om jag såg ett fotografi föreställande en ren i starkt solsken med sänkt hornkrona och flugor kring den nötta bogen skulle jag bara se en ren. I den ovanstående haikudikten möter jag min rentjur. Den är fri.
Du har också en rentjur men den ser inte ut som min. I varje fall inte på pricken.