Krönika: Det är inte speciellt att vara speciell

Jag är riktigt sjukt trött på artister som vill vara speciella. Det finns inte längre något speciellt med att vara speciell. I mitt jobb träffar jag fler artister och lyssnar på fler nya skivor per vecka än jag har fingrar.
Och scannar av fler musikmedia, pressreleaser och hemsidor för att hålla mig uppdaterad än jag zappar på fjärrkontrollen en söndag. Jag läser om allt från grindcore på samiska till socadisco från Amsterdam. För att jag vill, och för att det är mitt jobb att veta.
Just därför kan jag skriva det jag precis skrev, normalt är det nya coola. Det är sant, jag har märkt det på flera andra håll också. Har också pratat om just detta med två ANRs, oberoende av varandra på två stora skivbolag. De var, om möjligt än tröttare än jag. Fakta är att, har man väl läst sin trehundrade biografi på en bandhemsida om hur "fem killar från landsbygden stängt in sig i en stuga i skogen med bara nudlar, rödvin och en gitarr, lyssnandes på Damien Rice samlade verk för att sen göra en egen skiva" så låter det inte speciellt längre. Det låter trist.
Precis lika trist som det blir för en ANR på det stora skivbolaget, som tvingas lyssna på ännu en singer/songwriter från Kungsängen när han/hon egentligen bara är intresserade av hur man säljer en ny Pandora-remix till Tyskland eller en Roxette-greatest på statoil-mackar.
Varje demo som landar på mitt bord där det står "Hej, jag heter Patrik och har gjort lite låtar. Jag har telefonnummer 070-2366XXX7, men nu måste jag sluta för jag måste gå ut med hunden, soporna och sen har jag lovat tjejen att städa toaletten" skulle få mig att slänga ut vad det nu än var som jag lyssnar på för tillfället, för att höra vad denna normala snubbe, som heter Patrik har gjort. Jag vet att många ANRs på skivbolag skulle tycka likadant. Ändå händer det nästan aldrig.
Har du ett lesbiskt dvärgrockband? Googla ordet dvärgrock och du får tretusen andra liknande projekt och dokumentärer från deras replokaler, spelandes en halvsunkig trallpunklåt på youtube.
Allt är redan gjort, vi har sett allt. Både vi journalister, ANRs och de som konsumerar musiken med ett bredband i sovrummet.
Skivbranschens sönderfall och internetrevolutionen har gjort att det numera finns 200 band att hålla reda på. För att en månad senare vara 200 nya band. Att göra musik i dag är lika ovanligt som att äta grillat på vikingatiden.
Det är så sjukt trist att ett år efter att The Strokes hypats i Mojo och spelat tre helger på raken på CBGB:s så kommer det tjugofem svenska The Strokes på mitt skrivbord.
Mitt råd till alla som har ett band och vill lyckas med musik är bara två. Starta ett coverband. Eller hårdplugga Darin-steg och Markus-sång och sök till Idol.
Bäst just nu: Eric Roberson - What i gonna do (helt normal neo-soul), Christian Falk - Mind elevation (helt normal Falkis-house), Sopranos säsong 6 (helt normal Sopranos tv), Squash (helt normal svenne-tennis), K-fed blir dumpad av Britney via sms (helt normal youtube-tv). Fattaru - 100:- (helt normal svenne-grime), Peter "Greven" Fogstrand visar sitt hem på bubbel.se (helt normal stureplans humor).