Som vit svensk medelklass är jag van vid att kunna knacka på de flesta myndighetsdörrar och på ett eller annat sätt få kontakt.
Men inför just den här dörren blev det stopp.
Dörren ifråga ser ut som alla andra dörrar i liknande hus byggda vid ungefär samma tidpunkt. En slags brunaktig metall som inramar två armerade fönster, ett uppe och ett nere. Dörren leder in till en korridor på ett av våra statliga verk. Utanför ligger ett väntrum. Det som skiljer den här dörren från alla andra myndighetsdörrar jag stött på är att rutorna här är täckta av svart plast som gör det lika omöjligt för oss som väntar där ute att få syn på tjänstemännen därinne som det är för dem att få syn på oss i väntrummet.
Dörren ligger högst upp i Migrationsverkets lokaler på Garnisonsgatan i Boden.
Där utanför ligger sedan några veckor tillbaka 13 män och hungerstrejkar. De ligger där på handikapprampen och svälter. Strax intill trappan där dagligen många passerar på väg till och från sina jobb eller med anledning av något ärende, kanske till polisen som har sina lokaler på nedre botten.
Klockan tickar. Sekunder blir minuter, timmar, dagar, veckor. Hur länge kan en människa uthärda? De som ligger där och svälter i första hand, men också de anhöriga och de som i solidaritet slagit läger intill, som värmer med filtar och närvaro? För att inte tala om alla de som dagligen passerar. Hur länge orkar de se, tänka, arbeta, vara? Hur länge orkar vi andra? Hur länge kan vi stå ut med tystnaden, med bortvändandet och förnekandet, med plastskynket som skiljer oss från varandra?
I veckan gjorde en journalist det vi andra i samma yrkesgrupp också redan borde ha gjort. Hon berättade om personerna där på trappan, gav dem namn, skrev av deras historia från Migrationsverkets beslut och handlingar. Förvandlade därmed en grupp offer till människor av kött och blod, personer med tankar, erfarenheter och viljor.
Migrationsverket kommunicerar med brev distribuerade genom Postverket, men räcker det? Borde inte den svenska myndigheten skicka ut människor av kött och blod för att försöka upprätta en dialog som kan leda fram mot en lösning som gör att Khatibi Abdullah, Nazari Alijahn och deras landsmän börjar äta igen. För medmänsklighetens skull. För demokratins och det öppna samhällets skull.
Professionella medlare? Eller andra lämpliga yrkesmänniskor, vana att hantera krissituationer? Varför inte tydligt och högljutt och offentligt vända på alla stenar för att stoppa en outhärdlig situation? Varför inte signalera aktivitet i stället för passivitet?
Det här handlar inte om svart eller vitt, fel eller rätt, vi och dom. I den här situationen är vi alla på något sätt deltagare, vare sig vi vill det eller ej. Därmed är ingen av oss heller i stånd att döma tjänstemännen som i sin verklighet måste gå så långt som att tejpa svarta sopsäckar över sina dörrar.
Tystnaden är på samma gång både obegriplig och talande. Men finns det verkligen någon som fortfarande tror på idén att problem försvinner bara vi slipper se dem, tala om dem, förhålla oss till dem? Ett öppet demokratiskt samhälle kan inte existera utan samtal och möten människor emellan. Tar vi bort den möjligheten går det riktigt illa för oss alla.