Krönika: Bara ståplats kvar i sandlådan

I personalmatsalen på ett svenskt bokförlag hängde en gång en kylskåpslapp med det där citatet om att man inte behöver tycka om gåsen för att man gillar gåslever. Sannolikt är citatet bortplockat för länge sedan - nu råder andra tider. När författare förvandlas till varumärken görs det naturligtvis inte längre några skillnader mellan författarskap och personligheter. Samma sak gäller för övrigt alla konstformer - det privata säljer som aldrig förr. Det är en oroväckande utveckling, särskilt för den som är känslig för nyanser. I klartext betyder det att jag inte vill veta allt om den människa vars verk, konstformen kvittar, som på ett eller annat sätt berör mig. Det är så lätt att det blir fel, att personen lägger sitt raster över min upplevelse, att gåsen förstör smaken av levern. Gränsen mellan det personliga och privata är som bekant hårfin, men jag är mån om att upprätthålla den där lilla skillnaden och inbillar mig inte för en sekund att jag är ensam om känslan, vad som än påstås. Resonemanget låter enkelt, men är det långtifrån. Just nu läser jag Lars Noréns dagbok som inte sparar på det privata krutet. Detaljer från ett vardagsliv, personliga göranden och låtanden, mer eller mindre oreflekterade åsikter, en hel del skvaller, formulerat för en mycket liten krets som vet att identifiera de inblandade. En kluven läsning som sker i ständig inre och ofta upprörd dialog med mig själv. Upprördheten dämpas tillfälligt av två meningar om sorg och besvikelse som får mig att sätta mig käpprak upp i fåtöljen. Så precist, så insiktsfullt, så absolut formulerat att det tar andan ur mig. I den stunden blir boken min, personen Lars Norén tonar bort, fram träder en författare som formulerar en insikt som leder vidare in i min erfarenhet. Är det inte bland annat om just det vår läsning av skönlitteratur handlar om? Men det är kanske en alltför komplicerad tanke nu när tidningsredaktionerna ger stor plats för genmälen från dem som vill försvara sig mot Noréns verbala salvor. Klart det blir så - det hade förlagets ekonomer räknat ut för länge sedan. I sandlådan finns det snart bara ståplats kvar, särskilt som Tommy Berggren behöver extra stort utrymme för att kunna peka finger samtidigt som han sjunger den där retramsan. Det nationella kulturlivet känns plötsligt mindre än vanligt. Då är det tur att det finns bloggare med förmågan att vidga världen. På Kuriren.nu finns en av de allra bästa. Han heter Martin Ezpeleta, är journalist och bosatt i Argentina. Från sin utkikspunkt i Córdoba skriver han personligt och politiskt, visar film om slaktaren Cristians köttutlottning, för ohämmad propaganda för köttätandets konst, driver en kampanj mot sina barns svordomar, tar oss med ut i ett oglamoröst nattliv, berättar stort och smått från en annan verklighet än den som är vår - hjälper oss att lyfta blicken. Vad Bengt Pohjanen berättar om i sin blogg är inte lätt att veta för den som inte behärskar tornedalsfinska. Han skriver nämligen på meänkieli, påstår själv i en intervju att han är världens ende meänkielibloggare. Paradoxalt nog gör även hans blogg på detta lilla språk världen lite större. Sen får Martin Ezpeleta säga vad han vill.

Krönika: Bara ståplats kvar i sandlådan

Läsandet av Lars Noréns dagbok har fått Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg att reflektera över en i hennes ögon oroande trend inom den svenska litteraturen.