Det blir förutom Håkan Hellström en hel drös melodifestivaldeltagare, Galenskaparna och Hasse Andersson. Och hur ska det gå för nya programledaren Måns Semmelröv, eller vad han nu heter. Alltså, jag kan inte uppbringa ens ett uns av intresse.
Jag är nämligen helt såld på Roffe Ruffs sista album, Barrabas. Som utspelar sig någon helt annanstans, vid sidan av. I periferin kan man säga. I underjorden.
Roffe Ruff är en rappare från Majorna i Göteborg som inte liknar någon annan. Han är alltid maskerad, en dödskallemask dragen över ansiktet.
Ingen vet vem han är egentligen. Samtidigt har han de allra mest personliga och, kan man i alla fall anta, privata texterna. De är inte precis muntra: det är alkoholism, svek, övervåld och död. Och det är helt och hållet gripande.
Roffes röst är på en gång stark och trasig. Hur underligt det än må låta påminner den om Tottas. På bred Göteborska nästan gråter han och skriker. Och sjunger vackert, lite reggaeinspirerat. Mest rappar han dock, med ett märkligt flow, det är svårt att utröna om han är skicklig, rent musikaliskt, men det binder sig bra med musiken.
Barrabas är sista skivan, säger han. Han orkar inte mer. Man förstår det. Det man möjligen undrar över är hur han orkade göra den här skivan. Förra plattan, Ormar i gräset, är nästan ännu sorgligare och argare. Men han hade fler gäster på den. På Barrabas bär han hela lasset i princip själv. Så jo, nog är den tyngre den här.
Han är en stjärna på internet. Det skrivs i artiklar att han har "hundratusentals" nedladdningar. Citationstecknen är mina. Jag kan inte tro det. Hur kan något ingen känner till vara känt av hundratusentals? Han har aldrig spelat live, har ingen distribution mer än en skivaffär i Göteborg och gratis nedladdningar på skivbolagets hemsida.
Han finns knappt på Spotify. Men läser man kommentarerna på skivbolagets hemsida så ser man hur otroligt mycket han betyder för sina lyssnare. Folk som slutat slåss, slutat punda eller slutat skada sig själva tack vare Roffe. Och det finns ingen egentlig interaktivitet.
Somliga bygger upp en stor fanskara på så sätt att de kommunicerar med sina lyssnare. Men Roffe är bara hemlig. Gör skivorna, knappt några intervjuer och spelar alltså aldrig live. Han kommenterar aldrig på några gästböcker, han för ingen dialog överhuvudtaget. Och nu lägger han alltså av. Tur att skivorna finns kvar.
Han är en modern Cornelis Vreejswik eller Allan Edwall. Eller, det säger jag egentligen bara för att förklara tyngden och kvaliteten, och förmågan att trovärdigt beskriva misär med galghumor.
Jag gnällde lite på svensk hip hop i en recension häromsistens. Jag var lite väl generaliserande.
Roffe Ruff, Stockholmssyndromet och ett par till gör ändå något personligt och djupt. Exempelvis Marc Strömblad och Academics från Umeå. Musik och
texter som inte stryker medhårs, som inte bara vill få folk att dansa eller bara handlar om hur man bor. Musik av folk som inte är rädda för att stöta sig med en enda medmänniska.
Jag har saknat det. Dels det destruktiva: produkten av det alla säger sig leva i, miljonprogram och allt vad det medför: rasism, gängkultur, sexism och trångsynthet. Men även det rakt motsatta: Straight Edge-vinkeln, en slags rättrådighet och politisk korrekthet som man gärna trycker ner i halsen på folk. Helt enkelt lite jävla hardcore.
Särskilt i tider när allt annat verkar handla om Allsång och Sommartorp.