Krönika: Alla tacklar av så småningom

Det ser väldigt bra ut. Jag får fyra hästar av fem möjliga. Det har blivit många bra artiklar. Några har till och med varit väldigt intressanta, tycker jag. Sammanlagt har jag skrivit ungefär 170.000 tecken i tidningen sedan jag började i mars. Det blir i snitt 3.200 tecken om dagen och motsvarar en pocketbok på typ 150 sidor. Det är bra jobbat. Mer än vad jag hade räknat med. Det är klart att jag har skrivit dåligt också. Vissa artiklar har varit riktigt ruttna. Jag tänker på en recension från Umeå Open som var under all kritik, trots att det var just det. Men som helhet har det varit gott. Jag samlar ihop mina papper. Städar undan på bordet. Gör bokslut. Sedan tar jag en promenad. Det är varmt och skönt, snart sommar. Blickar ut över staden och funderar vidare. Jag tycker att Luleå är en bra stad. Ibland rolig men också lugn och tråkig. Jag gillar att ha tråkigt. Tycker det är viktigt för att få saker gjorda. Men det finns ett bra driv i Luleå nu. Som att det börjar komma fram så många unga asgrymma band. Om några år kommer de att vara hur bra som helst. Det känns hoppfullt. Luleås dåliga sidor ids jag inte tänka på just nu, än mindre formulera. Jag går vidare. Tänker större. Jag tänker att jag verkligen älskar staten som koncept men att dess verkliga motsvarighet är evigt nedslående. Särskilt nu när allt ska säljas. Apoteket och Systembolaget är Sveriges två bästa butiker. Lätt. Jag älskar dem, inte för deras innehåll utan för att de är enda ställena där det är lätt att köpa vad som verkligen är bäst och billigast. Jag har aldrig varit intresserad av vilken produkt som försäljaren tjänar mest på att sälja. Jag drömmer om att staten i stället för att sälja ut dessa två fantastiska butiker skulle starta två nya: en elektronikbutik och en matvarubutik. Tänk vilken ynnest att få handla där. Få hjälp av verkligt auktoriserade försäljare utan vinstintresse. Men allt går i motsatt riktning. Okej att saker och ting inte var bättre förr, men varför måste det bli sämre nu? Jag tänker inte längre på staten. Funderar i stället på hur bra det är med helg. Hur skönt avslut på veckan det är. Jag funderar på slut i allmänhet. Tänker på alla dessa filmer som bygger på böcker eller serieromaner. Och att manusförfattarna alltid envisas med att skriva om slutet, göra ett eget. Jag kommer på en suverän idé. Tänker att jag ska göra samma sak fast tvärtom. Skriva en bok som bygger på en film fast ändra slutet. Göra det lite bättre. Säga att filmslutet inte passade i bokform. Sedan kommer jag hem och då ser jag ett avsnitt av Curb your enthusiasm. Tänker inte så mycket mer än att Larry David är bäst. Tar det lugnt en stund. Ägnar mig åt livets goda. Jag tänker på livet. Tänker att jag älskar arbete och att det är livets fröjd att få slita hårt och få någonting gjort. Sedan tänker jag att det tänkte jag inte för några år sedan. När jag gick ut gymnasiet ville jag ha det eviga sommarlovet. Så fel jag tänkte då. Nu vill jag bara jobba. Men inte just nu. För det tänker jag också: att belöningen av ett utfört arbete är just att arbetet är utfört. Och ibland pengar. Nu har jag fått båda två. Jag tänker på pretentioner och att de gör en töntig på ett bra sätt. Men mina ambitioner är sänkta. Har hundra grejer att säga men är hellre bara skön. Orkar inte tycka eller bedöma längre. Jag tänker på en massa annat, en gång till, men är inte längre så noga med vad. Jag tänker på vad som varit och vad som ska hända sen. Längtar nästan. Jag rundar av. Funderar på att knyta ihop saker och ting. Vet inte om jag orkar tänka ut hur. Inte för att jag vet om någon bryr sig ens, utöver mig själv, men det är inte som att jag bryr mig om det heller. Jag hoppas min efterträdare Nina får det lika roligt som jag har haft det. Därför la jag också en somrig pruttkudde på redaktörsstolen innan jag lämnade kontoret. Allt för att sprida lite glädje. Äventyret fortsätter, som Roffe hade skrivit. Tack för den här tiden!