Under ett halvår följer filmarna en grupp danska soldater på ett närgånget och avslöjande sätt. När de ska ut i strid finns Skree och Metz där - mitt i stridens hetta. Det är så klart livsfarligt, men ger åskådaren något slags uppfattning om hur krig i Afghanistan kan se ut.
Mellan stridsinsatserna kollar soldaterna på porr och pratar gärna om hur de längtar efter riktiga strider, i stället för att bara patrullera utan att stöta på motstånd. Samma resonemang fanns i Sam Mendes Jarhead om Gulfkriget.
När unga män ger sig ut i krig söker de spänning och om befäl och överordnade inte har en stark moralisk kompass kan vad som helst hända. Det har vi sett otaliga gånger under historiens gång (spelar ingen roll vilken nationaliteten är).
En scen där soldater skryter inför varandra om hur de haft ihjäl fem talibaner har chockat Danmark - och med all rätt. Först visar filmen hur soldaterna hittar de livlösa kropparna som de sprängt i småbitar för att därefter prata om individerna som om de var figurer i tv-spelet Call of Duty. Det är, förstås, förkastligt.
Med tanke på att Sverige har egna soldater i Afghanistan berör Armadillo även oss. När jag sett dokumentären tänker jag att grabbigheten som präglar det här gänget är direkt livsfarlig. Människors liv står på spel och medkänslan fick man tydligen inte ta med sig genom säkerhetskontrollen vid Kastrup.
Huruvida soldaternas insats är viktig i området eller inte har jag ingen aning om. Några sådana svar har inte Armadillo.