Kraft och smärta men också positivt

Requiem av W A Mozart<BR>Solister: Elisabeth Berg, sopran, Katarina Böhm, alt, Johan Christensson, tenor och Sören Lillkung, bas<BR>Dirigent: Birgitta Edquist<BR><BR>Luleå Domkyrkas Motettkör och framför dem solisterna och längst fram orkestern "Orkester". Låter kanske lite kryptiskt men det betyder bara att orkesterns medlemmar visade sig bestå av ett sorts länslag med medlemmar från flera håll; Luleå Orkesterförening, blåssektionen från Norrbotten Big Band, musiklärare från Luleå, Boden, Piteå och säkerligen en hel del andra håll. Kanske var det därför programbladsmakarna bara orkade skriva just det, Orkester! Nåja, när requiemet inleddes vaggades en fullsatt domkyrka in i Mozarts dramatiska musik. Det här stycket blev Mozarts sista och han hann inte ens avsluta det innan han dog. Eleven Süssmeyer fullbordade stycket. Stor kraft och en tydlig mjukhet finns i den öppnande fugan. Där planterar den melodiske Mozart mässans temamelodi som sedan varieras av kören på allehanda sätt. I den andra satsen, Dies Irae, Vredens dag, blir stämmorna mörka och domedagen smyger sig in i bänkraderna. Det är tungt och starkt. De fyra solisterna fungerar stycket igenom mer som en sorts kvartett inne i körens stora ensemble.Satsen Vredens dag blir till en sorts presentation av de fyra, Elisabeth Berg, Katarina Böhm, Johan Christensson och Sören Lillkung. I de små och försiktigt regisserade solinsatserna tycker jag Elisabeth Bergs mäktiga röst skiljer ut sig, hennes uttryck når alltid fram till sista bänkraden. Stor skönhet hade kvartetten i flera av satserna, kanske starkast uttryckt i Recordare och Domine Jesu, men också i Benedictus-satsen. Orkesterspelet fogade in sig till kören skapade en bra balans mellan kör och instrument. Orkestern tog också fram det melodiska i Mozarts verk och det gav hela föreställningen en lättsam puls, trots de minst sagt ödestyngda stråken. Stråksektionen och blåsarnas sköna toner fungerade fint tillsammans med en kör som klingade starkt och rent. Jag njuter av kraften och svärtan hos röster och instrument. Visst, ibland kan det kännas som om toner och röster, så att säga grötar ihop sig och inte förmår helt nå fram, trots kraften av att en samlad kör och orkester sjunger ut för fullt. Märkligt, men det kanske har att göra med någon för mig okänd akustisk egenhet i kyrkan Sedan är det märkligt hur denna egentligen djupt ödesmättade dödsmässa ändå kan upplevas så positivt. Det här stora mörkret som tycks omsluta människorna, där den allsmäktige guden är hård och hans rike skuldtyngt. Och samtidigt, i Mozarts melodiska famn finns det alltid plats för nåden och förlåtelsen. Mäktigt.

Kraft och smärta men också positivt

Trots det dystra temat i Mozarts Requiem lyckades Luleå Domkyrkas Motettkör ge en positiv känsla till kvällen, skriver recensenten Lars Hedström. Han besökte konserten i domkyrkan under den gångna helgen.