Performancekonstnären Mark Harvey har funderat mycket på sin bakgrund och om vad som skapar en vit, heterosexuell man.
Hela hans doktorsexamen Performance Practice and Idiocy vid AUT University i Nya Zeeland berörde detta ämne om än på olika sätt.
Och hans teser att man måste göra fåniga saker för att lära sig något, utsätta sig för möjligheten att misslyckas.
I veckan har han undervisat teaterhögskolans studenter i performance. Den första kurs i denna konstform som givits vid scenskolan.
- Inom dagens scenkonst måste skådespelare vara öppna för fler uttryck. Och de är mycket mer öppna för performance här i Luleå än Göteborg och Stockholm, säger Johannes Blomqvist, kursansvarig. Han har jobbat med Mark Harvey på Nya Zeeland och hade bjudit hit honom för att göra sin performance Wrap me up, make me happy. Co-dependet remix på kulturnatten som sedan följs av Johannes Blomqvist egen performance Conversation III som är del tre i hans mjölk-triptyk.
Vuxnare konstform
Och de menar att performancekonsten är på väg att etablera sig som en konstform med samma status som andra uttryck inom scenkonsten.
- Det finns föreställningar om att performance handlar om nakna människor som springer omkring och skär sig. Och visst, på 1970-talet blev performance en del av feminismen och den sexuella frigörelsen som kan kännas smått daterad i dag, menar Mark Harvey och Johannes Blomqvist fyller i:
- Men uttrycket har förändrats. I dag kan man se att performancekonsten idé om att göra allt på riktigt letat sig in på teaterns scener. Det finns fortfarande en hel del dålig performance, men också mycket som är bra. Det har blivit en vuxnare konstform.
De lyfter fram performancekonstens möjligheter att ställa frågor, i stället för att leverera svar som de anser sker från för många teaterscener.
- Visst, det finns bra teater också, men ofta är den inte utmanande och handlar mer om underhållning än berättande, menar Mark Harvey.
Olika discipliner
Båda har de rötter i teatern och fann att performance var en mer transparent konstform, men Mark Harvey har också jobbat nio år som modern dansare för ett danskompani.
- Jag gillar det fysiska. Jag tränade länge för att bli en duktig 400-meterslöpare. Dans passade bra eftersom det är en visuell träning, säger Mark Harvey.
I dag är han en av de stora inom performancekonsten för dansen som uttryck räckte inte till för det han ville göra. Inom performancekonsten hittade han inte bara möjligheten att blanda olika discipliner och därmed få nya erfarenheter. Han fick också en möjlighet att vara politisk på ett helt annat sätt eftersom performance uppmuntrar till att undersöka sin kulturella identitet.
- Politik är mycket viktigt för mig och dansen var inte nog utmanande. Den blev för vacker och elitistisk medan performance bjuder på nära livet upplevelser, säger Mark Harvey.
Förutom möjligheten att upptäcka saker om dig själv i nuet, eftersom performance utförs live, ger den också en möjlighet att utforska platser och städer, menar de.
Johannes Blomqvist lyfter exempelvis fram stadsvandringen Se staden där publiken i somras gavs möjlighet att upptäcka Luleå på ett nytt sätt.
- Däremot kan man inte förvänta sig att människor gillar det man gör, speciellt om du gör det live ute bland folk, säger Mark Harvey.
Båda kan vittna om att människor i publiken blivit så provocerade att de känt sig rädda.
- En vän till mig fick en bruten näsa. Det kan vara obehagligt, speciellt om folk är aggressiva eller berusade, säger Mark Harvey.
Förutom att de båda uppträder med var sin performance under Kulturnatten, kommer de att sätta upp föreställningen Work! tillsammans på Kulturens hus nästa vecka. En till stor del interaktiv föreställning som handlar om produktion i förhållande till människan och det mänskliga i en kollektiv process om arbetsmoral och samarbete.