Konsten att skeptiskt låta sig imponeras

Alla har vi kanske våra sockerbruk ? det som kommunalrådet Karl Petersen pratade om där på trappan in till Kulturens hus inför hundratals förväntansfulla Luleåbor innan han med hjälp av saxen från ?Evas syskrin? klippte av det ceremoniella invigningsbandet.

LULEÅ2007-01-15 11:00
För honom låg sockerbruket i Skåne under hans barndoms 50-tal, markerande ett slags hjärta för en  hel bygd. Inte bara som möjlighet till arbete och inkomst, utan också som symbol för historia och sammanhang. I min ungdom fanns en mekanisk verkstad, i andras bruken, i Luleå järnverket.<BR>I Luleå finns nu också ett Kulturens hus, något som får Karl Petersen att i sitt korta tal minnas sockerbruket. Det är en effektiv metafor, rymmer inte bara en klassmässig ståndpunkt utan antyder också i all enkelhet en samhällsutveckling där människans sammanhang inte längre enbart är kopplat till en näring ? ett sockerbruk, en verkstad, ett järnverk.<BR>Hade begravt stridsyxorna<BR>Politik är inte bara att vilja. Det är också förmågan att genomföra denna vilja. I Luleå stavas kanske nyckeln till Kulturens hus tillblivelse biblioteket ? det var sannolikt kring ett nytt bibliotek Karl Petersen lyckades samla det egna partiet.<BR>I 70 år sägs det att ett nytt konserthus diskuterats och i vimlet under invigningsdagen kunde den gamle ingenjören Gösta Lundkvist berätta om hur han på 50-talet var med om att projektera ett som aldrig blev av på Loet.  <BR>Flera gamla kulturhuskämpar trängdes under invigningsdagen, före detta kommunalrådet Sven Köhler och en rörd och glad Sigfrid Andersson och gamla motståndare har kanske valt att begrava stridsyxorna ? i alla fall såg det så ut i festminglet.<BR>Medan Kalle Petersen körde med hustruns sax hade konstnären Karin Mamma Andersson tagit med sig en gammal trög Televerkssax från barndomshemmet på Bergnäset för sitt imaginära invigningsklipp för konsthallen. Hon klippte helt enkelt rakt ut i luften, inga band där inte.<BR>Mitt i en dröm<BR>Karin Mamma Andersson hade särskilt lagt märke till de pipande dörrarna, en signaturmelodi för alla nya larmade hus.<BR>? Vi står just nu mitt i en dröm, ett vardagsrum för den konst och kultur som man aldrig kan tjäna några pengar på. Jag hoppas att alla ska känna sig välkomna hit och att ni värnar om denna öppenhet. En öppenhet som gäller konsten i sig ? i dag är den gränslös ? men som också ska gälla alla avdelningar i huset. Gör någonting åt det där pipet i dörrarna och låt möjligheterna i det här huset korsbefrukta varandra, se till att det här huset verkligen blir öppet, sade Karin Mamma Andersson bland annat, och gratulerade både sig själv och alla andra till ett kulturhus som i själva verket är ?hela världens?.<BR>Glömde inte huvudsaken<BR>I våras debuterade Susanne Simonson från Stråkanäs i New York. Nu inviger hon konsthallen med sina bilder. Hon talade under en intervju tidigare i veckan om det där med att inte låta sig imponeras. Vet inte om det är ett särskilt drag just på våra breddgrader, men möter det ofta. <BR>När det kommer till konst och kultur sitter den ofta rätt bra, den där skeptiska blicken som i sina goda stunder riktas in på själva huvudsaken, i stället för på den omgivande svansen. I klartext handlar det om en kultur som håller sig för god för att vara småborgerlig, något som ett hus av det här slaget skulle duka under av. <BR>Inget i invigningsprogrammet bar några spår av det ? inte Karl Petersens korta tal, inte Karin Mamma Anderssons och inte Mikael Niemis som på känt manér inne på biblioteket skapade en skröna kring platsen där huset byggts.  <BR>Inte heller kvällens konsert glömde huvudsaken, nämligen musiken och Peter Mattei och Malena Ernman gav ett litet prov på hur det skulle kunna se ut på den där sångfestivalen som planeras genom att mycket handgripligt ge sig på fjärde akten av Figaros bröllop. <BR>Ljussättningen måste åtgärdas!<BR>Det blev en mycket lång och mycket bra konsert, men jag saknade ändå en större musikalisk variation för att göra invigningen riktig rättvisa. Dessutom var ljussättningen under all kritik ? den måste åtgärdas! ? och att köa i 45 minuter för fyra centimeter kaffe på botten av en pappersmugg gör ingen människa glad, inte ens en dag som denna.<BR>Å andra sidan glömmer man alla förtretligheter när det visar sig att Malena Ernman inte bara kan sjunga opera och romanser, utan också jazz av bästa märke, när Peter Mattei sjunger Stardust eller när jazzsångerskan Rigmor Gustafsson drar in som ett yrväder med hela sin sprittande lätthet, när den nya kammarensemblen Neo visar sig inte bara vara utomordentligt gedigna i sitt spel, utan också påminner om riktiga rockers i sitt utspel, när Tim Hagans drar igång sina mannar och Petter Sundkvist sin orkester och, inte minst, när Frida Norén och Madelene Johansson, sjunger med sina vackra nya röster i Janne Sandströms bedårande ...fryser aldrig till ... till Urban Anderssons poesi. Då är man glad att man finns till, just nu och just här.<BR><STRONG><A href="http://www.kuriren.nu/ForumRedir.asp?ArticleID=1394529&CategoryID=2769&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2&ParentID=">Tyck till om Kulturens hus här.</A></STRONG>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!