Konsertant opera när den är som allra bäst

Föreställningen klarar en balansgång mellan humor och gravallvar på ett mycket raffinerat sätt. Don Giovanni är ju inget lustspel direkt, men ändå ryms i denna uppsättning så mycket humor att vi får skratta mest hela tiden. Men inte för ett ögonblick slätar man över de mer allvarliga partierna. När till exempel Donna Anna - Angela Rotondo - förstår att det är Don Giovanni som mördat hennes far är den smärta hon upplever så nära och så verklig att man, trots att man minuten innan skrattade för full hals, har nära till tårar. Ett av föreställningens allra starkaste nummer är när Donna Elvira - Maria Fontosh - sjunger ut sin förtvivlan över Don Juans svek. Hennes vandring genom orkestern var något av det mest hjärtskärande jag har upplevt från en scen. Den fantastiska sången, orkestern som inte bara spelar utan bidrar till dramatiken genom att agera, gör det hela till en strålande uppvisning av opera när det är som bäst. Men, som sagt, ofta får man skratta. Och det som bidrar till det är den, med små medel, geniala scenografin och den fantastiska, lokalt förankrade översättningen av Lorenzo da Pontes text till svenska av Lars Zilliacus. När till exempel Leporello - Gilles Cachemaille - sjunger den berömda katalogarian så är det inte i Madrid och liknande städer Don Juan varit och tumlat runt i sänghalmen utan här är det 137 kvinnor i Haparanda, 99 i Boden och så vidare. Förutom att det är mycket roligt, ger det också en klarare bild av vad det hela handlar om. Det är lättare för oss i publiken att relatera till kvinnor från vårt närområde än till adelsdamer från en svunnen tid i avlägsna städer. Jag undrar dessutom om Kommendanten någonsin har blivit bjuden på pizza och starköl direkt ur Systembolagets kasse i någon tidigare uppsättning av verket. Som ni märker är vi långt från de adliga omgivningarna i denna version. Rollen som Don Giovanni är redan i sitt original som klippt och skuren för Peter Mattei, men här har han dragit det hela ett varv till. Han kan spela ut sin spjuveraktighet samtidigt som han också lyfter fram den inte fullt lika sympatiska sidan av karaktären. Han är den samvetslösa mördaren och våldtäktsmannen på samma gång som han med sin charm verkar oemotståndlig för kvinnorna. Detta parat med en sånginsats av yppersta klass gör att man inte har mer att önska av den rollen. Trots alla stjärnor är detta framför allt resultatet av en fenomenal laginsats. Sättet som sångarna agerar på verkar så naturligt, reaktioner på varandras beteenden kommer spontant och man kan riktigt känna att de menar vad de sjunger. Och dessutom att de har roligt! Avslutningsvis måste jag bara få nämna den drift som man i finalen bjuder på av en traditionellt konsertant opera genom att låta sångarna komma in med notställ och noter och lite håglöst söka efter var i musiken man befinner sig. Så kan det också vara ibland - intetsägande och kallt. Här bjuds på något helt annat - konsertant opera när den är som allra bäst. Och du - det hände i Luleå!