Det är också den centrala och bärande idén för det tillväxtprojektet Danspoolen som genomförs av Dans i Nord, länets resurs- och utvecklingscentrum för danskonst. Inom ramarna för projektet, som är treårigt och finansieras av Tillväxtverket och Piteå kommun, ska länets unga dansare lära sig att uppträda på marknadens villkor. De övar in föreställningar av olika slag som företag kan köpa, exempelvis firmafester.
Camptopia
Lisen Ellard, Patrik Häggström, Erika Pekula Pettersson och Marie Wårell-Öhman är fyra dansare som ingår i Danspoolen. På fredagen framförde de dansstycket Camptopia på Gültzauuddens gräsmatta, i skuggan av Luleåkalaset.
- Det är en kärleksförklaring till campinglivet, säger Patrik Häggström.
Producenten Marie Grundström berättar att Camptopia är ett koncept som de hoppas kunna sälja in till campingplatser runtom i landet. På sikt tror hon att näringslivets pengar ska kunna höja statusen på dansen.
- En dansare kan tjäna 16.000-18.000 per månad och man pensioneras när man är 40. På det här sättet kan man kanske få en normal betalning. Vi ska kundanpassa oss, och det kan ju vara allt möjligt, all sorts dans, men det gäller ju att hålla hög konstnärlig nivå.
Högt och lågt
Det låter som en motsättning i mina öron.
- Ja, det är ju det. Och det är det vi brottas med jättemycket i projektet, hur ska man som konstnär också vara entreprenör? Det står i vårt uppdrag från tillväxtverket att det är det de vill. Målet är att 40 procent av dansarna ska starta egna företag inom projekttiden och att de ska kunna försörja sig via poolen efteråt.
Om ni ska sälja in dansprodukter på firmafester, är det inte risk att det blir bara magdans?
- Jo. Det finns absolut en risk. Det ska vara högt som lågt, men med kvalitet. Det finns inga fel i den här danspoolen, det ska kunna vara folkdans också, all sorts dans, även om fokus nu är på modern dans eftersom det är det som är styrkan i dagsläget. Men faktum är att hittills när vi haft kontakt med företag så tycker jag att de är väldigt öppna, de säger att vi kan hitta på vad vi vill.
Hon tror att utbytet kan leda till att marknaden får upp ögonen för danskonstens möjligheter.
- Om vi anpassar oss lite nu efter vad kunden vill ha så kan man också bygga upp ett förtroende, en tillit så att nästa gång man ger något så kanske man faktiskt kan bjuda på något extra, så att kunden säger: "Jaha, wow, nu gjorde de så här, det var lite knepigt men det var samtidigt häftigt, det har jag aldrig sett förut." Så kan man kanske mötas.