Kalla kårar i julefriden

Där tvivlet gror Jag hävdar här och nu att bättre och mera spännande än vad det är det är i Cooks till ren plågsamhet gränsande bok-det blev det aldrig i år. Thomas H. Cook, som har skrivit ett stort antal psykologiskt hamrande böcker tidigare men bara blivit översatt med Den svarta tjärnen (belönad av Deckarakademien), äger en rent otäck förmåga att få i gång osäkerhetsreflexerna hos den omisstänksamme läsaren. Och mycket snart är man fast. Då finns det ingen återvändo. Här berättas den allt mera drabbande historien ur den naive familjefadern Eric Moores perspektiv. Dennes tonårsson Keith har ombetts sitta barnvakt för grannens lilla flicka Amy. Nästa morgon är hon borta och Keith säger att han inte vet någonting om detta. Men polisen slutar inte att fråga ut honom. Och till sist börjar även Eric misstänka sin son. Är han verkligen oskyldig? Och om han inte är det-om det skulle hända en gång till...? Det här dunkar oroväckande kring ämnen som tillit, misstro och pedofili och är läsning totalt befriad från allt vad nåd heter. Utsätt er för den. Men tänk på att Där tvivlet gror faktiskt tangerar en gräns. Den som går där man plötsligt bara inte pallar med något mera. Det här är just exakt så obönhörligt starkt och bra.
Liseys berättelse
Efter ett par mellanböcker har Stephen King i och med årets minst sagt grundligt övertygande och suggestiv-engagerande Liseys berättelse, skrivit sig tillbaka till sin trygga gamla mästarpositionsform igen. Vi möter Lisey Debusher Landon, som när berättelsen startar i två år har varit änka efter den mycket populäre bestsellerförfattaren Scott Landon. Hon har inte orkat städa ur hans stora och mycket röriga arbetsrum, men när hon till sist tar itu med det hittar hon en "bol", en ledtråd, som tar henne tillbaka till händelser och platser som hon och Scott upplevde under sitt 25-åriga äktenskap. Det visar sig också att Scott regelbundet har försvunnit i väg till en parallellvärld, som nu även Lisey börjar besöka. Och den fantasivärlden, kallad för Booya-månen, har sin beskärda andel av demoner och monster. Liksom den verkliga världen, som Lisey lever kvar i efter Scotts död. I fullt så här bra och språkligt expressiv form har King knappast varit på 15-20 år. Här sprakar stämningar av sorg och kärlek, samtidigt som spänningen bara blir allt mera enerverande. Och det är hela tiden mycket föredömligt; något som översättaren Anders Bellis verkligen ger fullständig rättvisa åt i sitt alldeles excellenta arbete. Det här är över femhundra sidor som man obehindrat sveper sig igenom. Och naturligtvis utspelar den sig i Maine, i nordöstra delen av USA, en stat som väldigt mycket liknar Norrbotten. Oändligt suggestivt. Inte minst när berättelsen förflyttar sig till Booya-månen ...
En hjärtformad ask Joe Hill heter faktiskt just precis så, men han har försiktigtvis inte skrivit ut hela sitt namn-som avslutas med King. Faktiskt: han är son till Stephen King och han har dedicerat denna sin första roman (han har skrivit en novellsamling) till "Till min pappa, en av de goda". Pappa Stephen gillade den i Sverige födde men på 1910-talet i USA (för ett mord som han ganska så säkert var helt oskyldig till) avrättade anarkist-agitatorn och sångtextförfattaren Joe Hill (egentligen Joel Emanuel Hägglund) så mycket att han döpte sin äldste son efter honom. Och uppenbarligen har han ärvt sin talang för att skriva skräck av pappa.
En hjärtformad ask är en fascinerande kapabel nageltuggar-story om den åldrade rockmusikern Jude Coyne, som tillsammans med sin betydligt yngre flickvän lever ett tillbakadraget liv på en gård i sydöstra Amerika. Jude har en udda hobby som består i att han samlar på bisarra och groteska föremål: en teckning av massmördaren John Wayne Gacy, en snuff-movie, en häxas bekännelse, en trepanerad skalle med mera i den stilen. Och en dag ser han en annons på internet som han bara inte kan motstå: en vålnad. Till salu. Den levereras i en kostym, som är instoppad i en ask och visar sig snabbt vara den väldigt bistert hämndlystna vålnaden efter en av Judes före detta flickvänners styvfar. Som nu ska utkräva hämnd för hennes självmord. Men det finns flera djup och dimensioner till den här väldigt obönhörliga och skrämmande historien också. Till exempel blir Jude eftersom allt mera mänsklig och sympatisk, än vad han inledningsvis var. Och Joe Hill vrider spänningsskruven allt hårdare. Rekommenderas entusiastiskt. Men inte om ni har de minsta tendenser till sömnsvårigheter.
Innan döden komDet finns ingen som helst anledning att bli besviken på Elizabeth George i år heller. Hon klockar in på över 500 sidor, men det finns anledningar till att hon skriver långt. Och då måste hon ju också få göra det. Innan döden kom är en sorts prolog till När ingen ser, som kom 2005 och som avslutades med det totalt oväntade, chockerande och brutala mordet på kriminalinspektör Thomas Lynleys hustru, lady Helen. Ingen alls ur Elizabeth Georges vanliga persongalleri förekommer här. Istället erbjuds vi den detaljerade och deprimerande berättelsen om vad som formar en mördare-den endast tolvårige Joel. Det står hela tiden klart att det är han. Detta är alltså en så kallad "inverterad" spänningsroman. Och en hela tiden direkt förnämlig sådan. Samt en stark psykologisk thriller. Tolvårige Joel har att ta hand om sina två syskon, sedan fadern skjutits ihjäl utanför en spritbutik i London och modern hamnat på mentalsjukhus. Det är berättelsen om en redan från början chanslös familj. En faster klarar inte av att administrera några av de situationer som uppstår och gamla farmor ger upp direkt. Alltså hänger det på Joel. Och när han råkar stöta sig med en av de lokala gangsterbossarna kör det ihop sig ordentligt. Innan döden kom är en åtskilligt sorgmodigt bitter och storartat skicklig läsning. Elizabeth George visar återigen sin unika klass och intuitiva känsla för människor. Bli berörd.
I lagens limo Efter att mestadels ha skrivit om den buttre och lakoniske cynikern, kriminalinspektör Harry Bosch, i en hel svit med våldsamt imponerande böcker, har Michael Connelly nu prövat på att byta huvudperson. Och lyckats riktigt hyggligt med det. Försvarsadvokaten Mickey Haller, med kontoret i en slagskeppsstor Lincoln som rattas av en före detta klient, äger redan så mycket potential och karisma att han definitivt är mycket välkommen tillbaka. Alldeles som vanligt koncenterar sig Connelly på miljö, atmosfär och intrig på bekostnad av all humor. Och för att hålla det kortfattat så är den centrala rättegången, där Mickey Haller har att försöka få loss en för mordförsök på en prostituerad anklagad rik fastighetsmäklare, alldeles förträffligt och med iakttagande av skarp stilistik skildrad. Connelly kan man alltså även i fortsättningen lita på. Men Harry Bosch kanske dyker upp igen. Även om Mickey Haller också verkar tillräckligt lovande.