Jill Johnson har skrivit nya låtar och ger sig ut på sommarturné. "Det finns många lager i country", säger hon.
– Sedan hade man kunnat skriva om naturen men det skulle kännas lite förutsägbart, säger Jill Johnson.
Att vara i en låtskrivarbubbla beskriver hon som självförälskelse, man spenderar tid med sig själv, sina tankar och sina instrument.
– Det är som att läsa en bra bok som man vill tillbaka till. Den här självsamheten är så underbar, säger hon.
Efter att ha skrivit "separationsplattor" beskriver hon däremot nya låtarna som roliga berättelser, med humor. Hon har precis avslutat en klubbturné och har en paus på några veckor innan sommarturnén drar igång. Ett stopp på den blir Luleå och Hägnan, dit kommer Jill & the Johnsons.
– Trion jag är ute med nu, Göran, Janne och Patrik, klarar alla former av scener. Vi kom till i slutet av pandemin. Vi landade i ett härligt, organiskt sound. När man bara är fyra instrument kräver det lite mer, men det lämnar mer öppet för improvisation, säger Jill Johnson.
Under vårens klubbturné har hon släppt en ny låt varje fredag för att sedan knyta ihop det i en EP i augusti. Låtar som "It only took a minute for my country to love country" och "Pretty please with sugar on top" har sett dagens ljus.
– Jag upplever att countryn har fått ett jäkla uppsving. Det är kul efter 30 års motvind, säger hon om första låten som är en reaktion på countryfebern.
Plötsligt tycks genren vara på allas läppar.
– Man kan inte döma ut countrygenren som banal, som man har gjort i Sverige. Det går inte. Det krävs så mycket mod att ta till sig enkelheten.
Är det mer country i din musik nu?
– Jag tycker det är roligare att vara Jill nu. Folk vet att jag har hållit på med country så himla länge. I en tid när country inte var stort har jag varit för lite country för den som är en genuin countryälskare, men för mycket för kommersiell radio. Jag har hamnat mellan stolarna. Inte förrän "Jills veranda", då fick jag sitta på en stol. Det var motvind genremässigt, med verandan blev det vindstilla. Nu börjar jag känna medvind, säger hon.
Samtidigt säger hon att det är svårt att skapa musik utifrån strategier.
– Jag känner att jag bara skapar. Vill man veta att det ska landa rätt hos andra, då tror jag det dör. Mitt sound har blivit min country. Jag har format mig själv både medvetet och omedvetet.
Sättet att släppa musik på har förändrats och det påverkar sättet att berätta en historia på.
– Den unga generationen släpper inga album, de släpper en låt efter den andra. Jag vill inte prata om mig själv som lastgammal men jag har lite svårt att anpassa mig till det nya sättet. Jag tycker man berättar en historia med ett album. Jag skrev ett album till min dotter när hon frigjorde sig, det blev som ett enda långt brev.
Hon jämför det med att filmer blir serier, eller som att en författare skulle släppa ett kapitel i taget ur en bok.
– Jag förstår tiden och utvecklingen men jag tycker det är tråkigt om det andra inte finns.
På friluftsmuseet Hägnan gör Jill & The Johnsons spelningar i slutet av juli. Här är en bild från Allsång på Hägnan (Arkivbild).
Du verkar ha många berättelser. Hur får du fram det?
– Man måste bara göra. Man måste börja någonstans för att väcka sin kreativitet och känsla. Det är inte så att det bara kommer saker ur mig, jag måste göra jobbet. Många gånger kommer jag snabbt igång och tycker det är väldigt roligt. Jag träffar så många människor, det är en stor drivkraft i mitt jobb. Det inspirerar mig och skapar intryck, jag har behov av att få ut intrycken. Det blir fullt. Se det lite terapeutiskt, säger Jill Johnson.
Nya låten "I'm not dead yet" handlar om tiden, och åldrandet.
Hur ser du på att bli äldre?
– Det är en paradoxal känsla. Det är som ett långsamt farväl av kroppen, hälsan och styrkan man en gång hade. Mens och förlossningar blev man förberedd på, men ingen pratar om klimakteriet. Det passar mig inte alls, att inte vakna glad och plötsligt har jag gått upp tre kilo. Det känns orättvist. Som en annans kropp, säger hon.
Och mitt i den processen kommer en hyllning till kvinnor.
– Vi har mens, pms, blir gravid, bär, föder, ammar. Sedan får man fem år med sin kropp som är normal, och så kommer klimakteriet. Kvinnor är supermänniskor som gör allt det där. Det är lite sorgligt ändå, att man får ta farväl till personen som lätt sprang en halvmil. Jag har inga problem med rynkor men jag vill känna mig stark.
"När man är nykär kan man lära sig nästan vad som helst", säger Jill Johnson. När hon träffade Mattias lärde hon sig åka längdskidor.
Du åker längdskidor. Har du alltid gjort det?
– Det är för att jag har träffat Mattias. Jag blev förälskad i en man där skidor är en identitet, det är en stor del av honom. Det var väldigt ledsamt att jag aldrig stått på ett par längdskidor. När man är nykär lär man sig nästan vad som helst. Det tog tre år innan jag obehindrat kunde ta mig iväg. Det är väldigt roligt att ge sig ut, vi åker väl en mil per gång. Jag tror aldrig jag hade börjat åka längd om jag inte träffat honom. Jag älskar det. Jag hade nog gett upp om han inte hade haft tålamod.
Hon beskriver de två som olika, till exempel när det gäller att återhämta sig, och lyssnar man på varandra kan man hitta en medelväg.
– Tack vare honom har jag börjat läsa en himla massa böcker, vilket jag aldrig gjort. Jag bara matar. Jag känner att jag har så mycket att ta igen. Att läsa tar tid, det blir återhämtning.
I slutet av juli väntar en spelning utomhus på Hägnan i Luleå. En stad hon varit mycket i. Här har det blivit både renkött och skoteroverall.
– Jag är skåning, jag tycker det är exotiskt att åka så långt upp i landet.