För visst är det något av viddernas man över honom. Men så har han också i nästan 40 års tid befunnit sig på nyhetsjakt i landets vidsträcktaste och kargaste län. Först som skrivande reporter, därefter som pionjär på Radio Norrbotten som då var landets största lokalredaktion, och slutligen som välbekant tv-man; under hela 13 år var han chef för Nordnytt.
De två senaste åren har han varit redaktionschef och nestor på 24Norrbotten, men nu går han i pension. Fast kan man verkligen gå i pension som journalist efter att ha varit det så länge?
- Nej, jag tror inte det, säger han. Har man ägnat ett helt yrkesliv som jag har gjort till nyhetsjournalistik då kan man inte klippa av tråden. Jag tror jag kommer alltid vara lika nyfiken. Jag vill inte påstå att det är en drift men det är ett sätt att leva.
Skildrade strejken
Han gick ut journalisthögskolan i Göteborg 1974 och hans första fasta anställning var på Norrbottens-Kurirens lokalredaktion i Gällivare. Fast då hade han redan frilansat en del. Christer Holmquist kommer från ett gruvarbetarhem och under strejken i slutet av 60-talet tog han sina första trevande steg som nyhetsman, då han som frilansande fotograf skildrade gruvjobbarnas protester.
- Det var väl egentligen där som min journalistiska glöd tändes på allvar, det var så fascinerande att se arbetarna resa sig upp som en man mot det då mycket märkliga företaget LKAB, och vilken kraft som fanns i massrörelsen där, säger han.
Annars har han bara gott att säga om LKAB. Under några år i mitten av karriären provade han på att arbeta så att säga från den andra sidan - som informatör för det stora gruvbolaget. Men han fann sig aldrig till rätta, och han säger sig inte förstå varför företag anställer journalister som informatörer.
- Jag tror inte att det är så lyckat. Stora företag i dag vet hur medierna fungerar, inbillar jag mig, det är klart att man kan dra strategier av det, men i LKAB:s fall handlar det aldrig om några häxkonster, att försöka manipulera, men ändå: du har inte den frihet du har som journalist, att uttrycka och tänka och tycka, vad du upplever och vad du ser och vad du hör folk säga. Då måste du utgå från vad vd säger, nä, så här kan vi inte skriva, vi ska skriva så här.
Haldatiden
Ett mått på hur länge Christer Holmquist varit verksam som journalist får man genom att se till teknikutvecklingen. Ända sedan Haldatiden har han varit med.
- Den första mobiltelefon jag kom i kontakt med det var när jag jobbade på Radio Norrbotten då hade vi en stor låda i en bil och så ringde man upp ett nummer och så svarade en telefonist: Varifrån? Och så berättade man vilket nummer det var och så vidare. Till vem? Då hade man ett nummer till respektive bil, då frågade telefonisten: Var befinner sig bilen? Ja, kunde man säga, nånstans mellan Kiruna och Karesuando. Jag kopplar, ett ögonblick. Och sen letade de upp bilen och så fick man kontakt.
Världens bästa jobb
Att vara nyhetsjournalist är världens bästa jobb, anser han, och i synnerhet i Norrbotten.
- I vilket annat län släcker man gatlamporna i ett helt samhälle som Styrman gjorde i Övertorneå? I vilket annat län går man i strejk för en stenhård principsak? I vilket annat län jagar man varg med snöskoter? Och så vidare. I Norrbotten finns det så många duktiga människor, som med kraft visar vad de kan och vill, och det tycker jag är intressant att berätta. Så jag har hela tiden varit Norrbotten trogen. Jag har aldrig haft några större planer att röra mig mot de södra delarna av landet.
Att lyfta fram någon händelse som gjort ett särskilt intryck tycker han är svårt, men den beryktade Vietaskuppen glömmer han förstås aldrig: då frilansade han som sportreporter på NSD, och han och en kollega var först på plats, och det var den unge Holmquist som snappade upp nyheten genom ett rutinsamtal till vakthavande befäl i Gällivare.
- Han var klok nog att säga att de har varit och fingrat på ett kassaskåp uppe i Vietas, ungefär så. Vadå fingrat frågade jag naturligtvis. Ja, de har stoppat in nåt gem och grejer i låset, så jag har beställt krimmarna från Luleå. Var det några pengar i kassaskåpet? Ja, det var visst avlöningskassan för Vietasjobbarna. 540.000 i olika kuvert. Då tände vi ju på alla cylindrar. Och jag minns att dåvarande redaktionssekreterare på NSD sade att nä vi avvaktar, det är ju en bit att köra från Gällivare till Vietas, så vi satt på nålar i princip och ville iväg, det var som inte så populärt att ge sig iväg, det var så otänkbart att någon skulle ha gjort en kupp mot ett kassaskåp.
Tragisk händelse
Att Christer Holmquist började arbeta på 24Norrbotten efter att ha slutat på Nordnytt berodde till viss del på en tragisk händelse. När SVT kom med ett erbjudande om avgångsvederlag till den personal som närmade sig pensionsåldern nappade han. Det gjorde även fotografen Leif Nybom, och tillsammans bestämde de sig för att börja frilansa. Dessvärre omkom Leif Nybom i en bilolycka strax därefter, då han var på väg till Ikea för att inhandla ett databord till sin redigeringsutrustning. Händelsen fick Christer att fundera på hur viktigt det är att ta vara på dagen, och att inte sätta sig i en gungstol bara för att man blir pensionär.
- Jag tror man ska göra det i dag, säger han, eller gärna ha gjort det i går, det man hade tänkt göra nästa dag, för man vet aldrig. Vi män har väl en snittålder på 80 bast eller vad det kan handla om, det är klart man inser att man är äldre, skam vore väl annars, men eftersom man är hyfsat frisk och känner att man inte vill sätta sig ner, jag tror att det är bra medicin. Jag hade en farmor som blev hundra bast, och hon sade: jag har alltid hållit benen och huvudet igång. Hon är omtalad i Malmberget. Jag har väl lite henne som förebild.
Nu väntar stugan norr om Gällivare och segelbåten i skärgården. Men det kan också komma att bli ett och annat nyhetsreportage. Att frilansa ser han som en bakdörr, om lusten kommer över honom.
Du kommer kanske blomma upp nu då?
- Ja, vem vet. På sätt och vis är det ett bra sätt att avsluta karriären, nu plötsligt är jag min egen, nu sätter jag upp pekfingret och känner åt vilket håll blåser det i dag, och jag har några idéer.