"Jag är en diktator"

Förra gången jag träffade Elmo var han helt klädd i vitt och satt i en källarstudio på Kronan i Luleå tillsammans med producenten Stefan Sundström. Han rökte som en borstbindare. Nu har Elmo på sig jeans och sneakers och röker bara två cigg under tiden för vår intervju. Stefan Sundström är fortfarande med som producent. Andra skivan ska heta Once. Varför är inte formulerat ännu. Han är inne på sista och fjärde inspelningsveckan och sitter i BD Pop-studion. Åtta låtar är klara, det ska bli tolv. Ungefär. - Texterna är mer hopplösa nu. Förra skivan skrev jag under fem års tid, jag tänkte aldrig på att låtarna skulle hamna på någon skiva. Då var jag ju yngre också och trodde att det kunde bli bättre. Nu vet jag att det inte blir så. Blir mörkt ibland
Vadan denna uppgivenhet? Elmo är tillbaka från Stockholm över sommaren, han är rastlös och känner sig hemma varken där eller här. Kanske är det månaderna i Stockholm som tryckt ner Elmo i skorna. - Nja, jag tror inte att platser spelar så stor roll. Jag trivs inte någonstans och är lite obekväm överallt. Jag har varit ute en del men jag blir aldrig riktigt lugn. Att göra musik hjälper förstås men jag ser mig inte som musiker. Det är mer så att jag går runt och funderar på vad det är jag ska göra egentligen och sen skriver jag en låt om det. Och då är det ju musik jag sysslar med ... - När jag skriver tar jag aldrig hänsyn till hur det kanske känns i morgon, jag är väldigt här-och-nu. Då blir det ganska mörkt ibland men det måste vara så. När jag skriver Elmolåtar får jag ur mig allt dåligt. Första skivan Kamikaze heart var upprörd, på bristningsgränsen och Broder Daniel-referenserna inte helt svåra att dra. Producenten Stefan Sundström spelar upp två låtar från nya skivan. Den ena har titeln Live to die alive och den andra är namnlös än så länge. Trummorna eskalerar snabbare, snabbare och sången är desperat letande. Tamburinerna gör sitt för popstämpeln. Elmo är inte rädd för de storslagna gesterna. Vill man inte dra några skämt mitt i det där mörka? - Jag som person har väldigt lätt för att uttrycka humor och kan vara ganska gladlynt. Jag är ju född på 1980-talet och vi har väldigt lätt för att ironisera över allting. Det har inte jag något behov av. Jag behöver inte visa att jag har distans till mig själv. Om det blir klyschigt eller inte får lyssnaren bedöma. Det viktigaste med musiken är att det hörs att det är ärligt. Att sitta på kammaren och skriva låtar är betydligt lättare än att hålla en verklig konversation igång, menar Elmo. - Det blir bra låtar av det men funkar inte så bra i verkligheten. Hellre ärligt än bra
Elmo återkommer till det där med ärligheten och nämner Jakob Hellman och Morrissey som exempel på "uppenbart ärlig musik". Så vill han att Once också ska vara. - Den går mer i moll och är mer romantisk än min förra. Jag har tagit ut svängarna rejält och kört fullt ut. Har det varit en metalvibb i någon av låtarna har jag skitit i det. Det får vara så. Nu lyssnar jag bara på dålig musik men desto mer på hur låtarna är uppbyggda. Jag kan ta en tonartshöjning eller en synthtrumpet och göra det till något bättre. En annan förändring som tagit form är att Elmo inte längre är ett soloband. Jokkmokkarna Erik Sättervall, Arvid Sandin och Kalixsonen Johan Lundström har tillkommit. - Jag är en diktator och vet hur jag vill ha det. Men det hörs att de faktiskt kan spela sina instrument, inte som jag som bara försökt härma hur det låter. Det låter bättre rent musikaliskt. Han säger också att han är ärligare nu. Det blir inga fler uppmaningar till sig själv om att ta tag i livet. - Det finns tusentals låtar om fred på jorden men inget förändras av en låt. Jag kan bara skriva texter och hoppas på att någon känner igen sig. Jag vill inte vara en predikant. I sommar väntar inga spelningar. Skivan släpps först till hösten och Elmo vill hellre spela nya låtar.

"Jag är en diktator"

Det är slut med de sajälvuppfostrande texterna. Elmo har gett upp men satsar i stället på att skriva om känslor. Saker och ting får vara som de är.