”Come with me. And please, be seated”. Känslan av intimitet och utvaldhet infinner sig omedelbart när vi av Claudia Molitor förs in i ett dunkelt litet rum vars enda dekor utgörs av ett vackert, ålderdomligt skrivbord. Så har också konstnären och tonsättaren Molitor valt att kalla sin föreställning Remember me , som visas vid ett flertal tillfällen under New Directions Festival, för en ”skrivbordsopera”. Inte ”performance” eller ”multimediaverk”. Nej, genom att benämna detta intima och gåtfulla verk opera – en genrebeteckning som andas tradition och storskalighet - utmanar hon de djupt rotade föreställningarna om vad en opera kan och förväntas vara, och väcker tankar kring de myter som den traditionellt hämtat sitt dramatiska stoff från.
Här finns varken sångare eller överdrivna känsloyttringar, allt är mycket återhållet och Claudia Molitor själv rör sig med yttersta försiktighet, som ville hon gestalta den stilla instängdheten hos en viktoriansk kvinna fångad i hemmets gyllene bur. När hon öppnar munnen är det inte för att upphäva en operatisk stämma utan för att leverera kryptiska repliker genom vilka vi ges konturerna av en berättelse – om en fantiserad vänskap mellan de tragiska operahjältinnorna Dido och Eurydike, med Askungen som en tredje mytologisk part och garant för ett lyckligt slut. Och i centrum för allt står förstås det förunderliga skrivbordet. Claudia Molitor öppnar försiktigt lådorna, plockar ut små ting, betraktar dem tankfullt, riggar upp och flyttar om som när ett barn bygger fantasivärldar med slott, prinsessor och krig. Där är de, operans mäktiga scenerier i ironiskt mikroformat! Genom ett mästerligt utnyttjande av ljud – oftast skrapande, knäppande och vinande klanger– ges de små gesterna en fascinerande rituell tyngd, och när dessa klanger då och då blandas med det spröda, vemodiga plinket från ett piano som tycks hämtat ur en viktoriansk salong uppstår en säreget orosfylld spänning. Lika effektivt utnyttjas ljus och rörlig bild, som när en film projiceras på Claudia Molitors klädnad likt en drömlik tankebubbla.
I programtexten kan man läsa att inspirationen till verket kom från ett skrivbord Molitor ärvt efter sin mormor; när hon utforskade dess innehåll insåg hon att det nog var den enda utrymme som mormodern kunde kalla sitt eget, och genom läsning av den italienska filosofen Adriana Cavareros teorier om den kvinnliga rösten och dess uttryck föddes idén om en annan sorts opera, en annan syn på dess tragiska kvinnogestalter.
Så utmynnar verket i en försiktig opimism – i belysandet av det stumma och instängda öppnas möjligheten till ett annat berättande, blir andra röster hörbara. Eller med Claudia Molitors ord från föreställningen: ”We need to re-write the narratives they’ve found themselves trapped in. Dido, Eurydice, Cinderella – changing their stories, gaining control of their voices”